TAXISNACK

Nu har jag varit hundvakt i snart tre veckor. Det är verkligen jätte roligt. Det skulle vara så roligt att ha hund på heltid men jag är ju realist så jag vet att det inte skulle vara rättvist varken mot mig eller hunden eftersom jag jobbar så mycket. Under desssa tre veckor så har jag och Ginni haft så himla kul fast visst har jag också lidit av skuldkänslor eftersom hon fått vara ganska mycket själv hemma. Nä, det är tyvärr inte värt det.

Hur som helst så skulle jag lämna lite rapport till Husse där på andra sidan jordklotet om hur det gick för mig och hans bäbis och fick för mig att Ginni skulle skriva mejlet själv. Det gick hem för Husse och Matte hade tydligen skrattat en del. Så här kommer nu - på begäran - hennes brev.

Hej Husse och Matte.

Tänkte jag skulle berätta lite hur jag har det. Det är väl ganska så okej här hos vikarien. Har väl fått ganska bra pli på henne även om hon inte är så där speciellt lättlärd.

Vikarien gillar tydligen att sitta vid datorn och jag har hittat en bra plats bredvid där jag kan hålla koll på henne. Hon jobbar ju på dagarna så då passar jag på att vila mig. Först tyckte hon att jag skulle vara ute i nån slags hundgård men dom dumheterna fick jag snabbt ur henne. Nu lägger jag mig i soffan när hon åker och slöar där tills hon kommer tillbaka och jag måste ha koll på henne igen.

Jag har lärt henne att hon inte kan öppna kylen och ta ut något åt sig själv utan att ge mig något. Hon har missat några gånger men då har jag spänt ögonen i henne och grymtat lite och då har hon insett sitt misstag. Som sagt, hon lär sig även om det verkar ta lite tid.

I torsdags var vi in till Örebro en sväng. Vikarien skulle visst göra nåt med sin mamma så jag blev fast med hennes pappa. Han var väl okej för jag fick i alla fall med honom på en promenad så jag fick stämma av alla lukter i storstaden. Sen fattade han det där med kylen på en gång. Men det var i alla fall skönt att få komma hem igen. På hemvägen stannade vi vid taxistation för vikarien skulle fota några taxibilar eller vad det var. Där träffade vi en typ som blev helt betagen av mig. Tänk att jag har sån himla bra inverkan på folk.

Nu har vikariens ungar kommit hit och det är ju både för och nackdelar med det. Det är ju kul för dom leker och busar mycket med mig men dom kan bli lite för mycket ibland också. Men vikarien burkar säga till dom när dom blir för mycket, och dom lyssnar i alla fall ibland på henne. En av ungarna var ledsen igår och då fick man ju ryka in och slicka bort lite tårar och vips så blev han glad igen. Visst är jag fantastisk.

Vikarien har bubblat om att jag ska bada i helgen. Vi får väl se om jag tänker ställa upp på det.

Hoppas allt är bra med er där borta i värmen. Här har det varit skönt. Alla klagar på att det är kallt men dom har ju ingen päls som en annan. Än så länge funkar det bra här men visst saknar jag er lite.

Pussar
Ginni

Vad vore livet utan dig? Vad skulle då förgylla min vardag? Du är solstrålen som lyser upp min himmel! Du får mig alltid att skratta med dina underbara kommentarer. Men det som ändå är allra bäst är att dina gener från din tvillingsyster kan få mig att skratta så jag kissar på mig! Tack för att du bjuder mig på detta.

För att nu förgylla alla andras vardag tänker jag berätta om min väns lilla tripp till Milano i helgen som var.

Marie har blivit sportintresserad. Ja, jag vet man har svårt att tro det men det är sant. Flera gånger har det hänt att jag har ringt henne och hon berättat att hon kollar på antingen fotboll, hockey eller nåt annat som går ut på att folk springer eller slåss.

Vad kan nu detta komma sig, att få ett sånt intresse helt plötsligt? Ja, jag för min del har ju mina misstankar. Jag tror han börjar på R och slutar på Y. Men vem vet egentligen, hon kan ju ha drabbats av hjärnblödning också, man kan aldrig veta säkert.

Hur som helst så skulle Marie överraska R med en fotbollsresa till Milano. Härligt! Nu var det ju bara ett problem och det var ju att Marie visste att R ville se en speciell fotbollsspelare nämligen Zlatan, frågan var ju nu bara vilket lag han spelade i. Marie glömde att det finns en jättebra sökmotor på internet som kallas för google utan skickade istället ett sms till R och frågade (väldigt hemligt). Efter en stund kom svaret: INTER! (Ha ha ha, ja, jag vet.... alla vet... men inte... ja ja) Hur som helst så bokade Marie en resa för två till Milano samt två fotbollsbiljetter till en match med Inter. (Hon bokade faktiskt resan på internet så det är inte det att hon inte vet hur det funkar. Eller vissa delar av internet i alla fall.)

R blev förstås väldigt glad över överraskningen tills det gick upp för honom att Marie bokat biljetter till fel match! (Ja, det här är väl egentligen inte Maries fel men nästan, och det blir roligare så.) Hur som helst blev det ett himla strulande hit och dit med ombokningar och sånt men tillslut var i alla fall en ny resa bokad. Den här gången med två biljetter till MILAN! (Vilken tur!)

Någon vecka innan resan blir den speciella fotbollsspelaren avstängt i ett antal matcher och nu hade det ju varit väldigt bra för den här historien om avstängningen även gällt mina vänners match. Men lite tur ska dom ju ha också. Nä han skulle vara tillbaka tills det var dags för deras match.

I fredags åkte dom! Härligt! Jag var jätte avundskjuk när vi talades vid på telefon dagarna innan. Om jag är avundsjuk nu? Nä, jag har bara ont i magen av allt skrattande.

I lördags satt jag och jobbade vid datorn när helt plötsligt Marie loggade in på MSN! Hurra! Min kompis har hittat ett internetcafé och jag ska få höra hur dom har det!!!

- Hej! Hur är det????
- Hej! Det är Elin (Maries dotter)
- Ha ha ha, har du hackat morsans konto?
- Nä, jag ska kolla en sak åt mamma. Du ska bara veta vad som hände igår.
- Nä, vaddå? Berätta!!!
- Jo, dom kliver av planet i Milano och ska ta sig till hotellet. Men vad heter hotellet? Mamma minns inte vad hotellet heter och hon har inte skrivit upp det någonstans. Där står dom på flygplatsen och vet inte vart dom ska. Nåja, det finns ju mobiltelefoner så R ringde till mig och efter mycket om och men så lyckades jag komma åt hennes mejl och få fram namnet på hotellet.

I det här laget skrattar jag så jag är färdig att ramla av stolen.

Då skriver Elin:
- Nu ringer R
- Nä, vad vill han???? Det tar ett tag innan hon svarar.
- Dom har inga fotbollsbiljetter med sig!!!!
Nu dog jag! Jag skrattade så jag inte fick luft! Jag klarade knappt att svara Elin!

Tack Marie, älskade Marie! Du gör min dag!

Finns det någon som gillar telefonförsjälare? Påstridiga och utan respekt! Som privatperson kan man ju anmäla sig till nix och slippa dem men tyvärr så går inte det om man har en företagstelefon vilket jag har.

 

Idag på förmiddagen ringde mobilen när jag satt på taxistation. En kille presenterar sig på bred göteborgska, i vanliga fall brukar jag bara snäsa av dem men av någon anledning bestämde jag mig för att försöka var trevlig mot den här. Jo då, han hade en jättebra produkt att sälja och jodå han bubblade på massor om risker och hit och dit och var väldigt noga med att först inte säga att det skulle kosta något. Precis så som de får lära sig, först få kunden intresserad och förstå värdet av produkten och helst inse att man absolut inte klarar sig utan den.

 

Hur som helst så ville jag vara ärlig och började med att tala om för honom att det inte var någon idé att han la ner tid på mig eftersom jag i alla fall kommer säga nej. Men han ville i alla fall försöka övertala mig och ja, jag hade ju inget annat för mig så varför inte. Han hade faktiskt en bra produkt att sälja och i och för sig kunde jag nog vara intresserad av den men nu hade jag ju sagt att jag inte skulle ha något så då kunde jag ju inte ändra mig.

 

Nu utvecklade sig det här samtalet till en skrattfest i alla fall för mig – tror faktiskt att han också skrattade lite emellanåt. Jag skrattade faktiskt så tårarna rann. Det började nog med att jag tyckte att han var alldeles för trevlig för att ha det skitjobb han hade och på det följde en kort diskussion om vad han kunde söka för jobb istället. Efter det gav han mig erbjudandet att min man skulle få del av produkten till samma pris. Nu har ju jag ingen man så det var inget han kunde locka mig med, så då följde en rolig konversation om det är bra eller dåligt med att vara singel.

Istället för att locka med min man frågade han om jag inte hade några anställda och det har jag ju så därför slängde han med honom på erbjudandet. Han frågade om mina barn och jo då dom skulle minsann också få vara med till samma pris. Eftersom jag mest skrattade hela tiden men fortfarande sa nej så sänkte han priset. Det biter ju inte på mig så därför började en frågeställning om varför jag inte ville ha det. Jag hade ju erkänt att det är en bra produkt och även att han var mycket trevlig. Vad var då felet? Jag vill bara påpeka att jag garvar hela tiden! Den här killen är verkligen rolig!

 

När han nu sänkt priset och även talat om hur lite han tjänar på att försöka övertala mig så tycker jag att jag istället för att köpa den här grejen ska bjuda honom på middag. Mycket trevligare! Det tycker han också men han ser allt som skulle kunna hända mig under den här middagen om jag inte köper hans produkt. Jag bara skrattar. Han slänger med mer prylar och fler personer. Min mamma tycker han också behöver alla de här sakerna. För att övertyga mig om att han är seriös så frågar han om jag har Facebook och sen lägger han till mig som vän där. Nu skrattar jag så jag kiknar!

 

Tillslut verkar det i alla fall som att han vill avsluta samtalet. Han har tydligen missat halva sin lunch genom att prata med mig och då händer det som inte får hända. Jag tycker synd om honom och säger att ok, om du slänger med pappa i erbjudandet också så kör vi på det.

 

Jag vet att jag blev lurad men jag hade fan så kul och det är faktiskt en bra produkt. Han glömde säkert mig i samma sekund som han lade på luren men han fick i alla fall sälja något och det var ju en bra känsla han fick med sig på sin lunch. Det bjuder jag honom gärna på eftersom han gav mig en ovanligt rolig förmiddag!

 

 

Ett dataprogram är aldrig bättre än den som programmerade det. I dagens samhälle när det mesta styrs av datorer borde detta vara allmänt känt men tydligen är så inte fallet.

 

För ca 5 år sen bytte taxi Örebro, samt då även de taxibolag som är anslutna till deras växel, bokningssystem. Det gamla var uråldrigt och det var inte en dag för tidigt att det byttes ut.

 

Människor har som känt svårt för förändringar, detta gällde även vid detta tillfälle. De första som skulle lära sig det nya systemet var telefonisterna och det syntes från början hur inställningen påverkade inlärningen. De som var positiva lärde sig snabbt medans de som ville ha kvar det gamla hela tiden jämförde med det och därför hade svårare att lära sig det nya. Nu var det inte den problematiken jag hade tänkt ta upp utan just programmeringen av det nya systemet.

 

Det nya systemet levererades helt tomt. Det vill säga att alla adresser samt sökkedjor var tvungna att läggas in för att få det hela att fungera. För den som inte är så insatt så kan jag enkelt förklara att en sökkedja är den ordning i vilken systemet skall söka efter en ledig bil.

 

Nu gjordes detta på två olika sätt. I Örebro valde man att helt skrota det gamla och göra ett helt nytt adressregister med helt nya sökkedjor. För det första för att det fanns ”en massa gammalt skräp” i det gamla (Vi fann till exempel en gata som hette Snoppstigen i registret. Tvivlar att någon sådan adress någonsin existerat i Örebro men den som hittade på den hade säkert en rolig dag på jobbet.) samt att staden ”byggts om” ett antal gånger sen sökkedjorna lades och vissa passager stängts av eller lagts om, vilket i sin tur lett till att man måste ta andra vägar mellan vissa adresser. När alla uppgifter lades in i det gamla systemet, någon gång i början av 80-talet, var antalet bilar och förutsättningarna för dessa bilar helt annorlunda mot idag. Samhället förändras ständigt men det är ju inte alltid vi ser det eftersom de felsta av oss bara "hänger på". Det gamla registret var helt enkelt dåligt underhållet. Att rensa och lägga in nytt var naturligtvis ganska så tidskrävande och kostade en slant men det gav taxibilarna i Örebro ett helt nytt uppdaterat register, som med några få timmars underhåll varje år skulle hålla sig fräscht länge. Med rätt skötsel, för evigt.

 

I Karlskoga - Degerfors valde man att gå den enkla vägen och helt sonika kopiera alla register från det gamla systemet. Motiveringen till detta var att deras register var helt felfria.

 

Nu är det ju som sagt så att inget system är bättre än sin programmerare och jag för min del tycker nog inte att Karlskoga – Degerfors taxis register är helt felfria. Det har jag aldrig tyckt men eftersom jag är en person utan något dinglande mellan benen så var det ingen som lyssnade på mig vare sig när systemet byggdes eller när jag ibland lägger in mina klagomål idag.

 

Igår hade jag ett intressant samtal med två personer som har ett sådant där extra attribut som jag saknar. De klagade över att det som dom sa ”bokas helt fel vissa tider”. Jag erkänner att jag tyckte det var rätt så skönt att få tala om vad jag visste. Lite revansch så här 5 år senare. Vi får väl se om dessa herrar har större inflytande än jag. Jag hoppas i alla fall att dom når längre än jag lyckades göra. För min del handlar det inte om prestige, om vem som hade rätt eller fel, utan om att utnyttja systemet på rätt sätt så det gagnar alla. Det finns massor med smarta funktioner i detta system som idag inte utnyttjas. Helt idiotiskt tycker jag eftersom man faktiskt har betalat för alla funktioner.

 

Men som sagt, vem bryr sig om vad en blåst blondin från Örebro tycker?

 

 

 

Såg en intressant diskussion på facebook angående möbler från Jysk. Det var min trognaste lärsares dotter som flyttat och köpt ett helt nytt möblemang på Jysk. Nu var hon upprörd över att dessa möbler visade sig vara sämre än Ikea möbler för det var visst omöjligt att montera dom. Hon kommenterade det så här:

- En stol som ska ta 20 min tog det dubbla. Köksbordet saknades det dels skruvar till och klaffskivorna försökte vi oss inte ens på. Vi började med en skänk igår kväll men gav upp efter en timma då vi bara hann reda ut vilken skiva som var vilken och skruva i de allra första spikarna.

Ja du Amanda... Vad ska man säga? Du kanske inte var närvarande vid träslöjdslektionerna i skolan eller så är dom alldeles för moderna idag men på min tid fick man i alla fall lära sig att till skruvar använder man skruvmejsel och till spikar använder man en hammare...

Skickar med en bild till till dig Amanda...

Igår blev jag påkörd av en moped. Nä, jag gjorde mig inte illa för jag satt i taxin. Men taxin gjode sig lite illa. Men det blev ju ett problem först idag. Igår var det bara omskakande att se två tonåringar på en moped ramma mig och köra in i min sida på taxin, sen i backspelgeln se hur dom gör en liten luftfärd för att sedan bli liggandes på asfalten. Under de få sekunder det tog för mig att få stopp på bilen, av med bilbältet och sedan kasta mig ur bilen och springa fram till ungdomarna och mopeden så hann jag tänka milijoner tankar och den starkaste var att dom dött!

Nu hade dom som tur var inte det utan de reste båda på sig och såg relativt hela ut. De var nog lite mörbulade och hade lite skrapsår men de verkade i alla fall fullt medvetna men lite omskakade. Så igår låg hela uppmärksamheten på hur dom mådde och efter samtal med hans som kördes mor så kändes allt betydligt bättre men visst var det lite svårt att sova inatt.

Idag har i stället uppmarksamheten legat på att det blev betydligt mer skador på bilen än vad jag först upptäckte. Jag var idag för första gången med min pärla till Helmia i Karlskoga. Jag vägar egentligen att åka dit eftersom jag har lite dåliga erfarenheter av det stället men nu gäller det att vara smart och försöka fixa till bilen snabbt och smidigt så då fick det i alla fall bli Helmia. Hur som helst så träffade vi - jag och min älskling den skadade blåa bilen - en trevlig kille där som lovade att pärlan kommer bli som ny igen men att det var betydligt mer att fixa till än jag sett. I takt med att detta gick in i min skalle ökade min irritation. Nu blir jag alltså tvungen att skriva skadeanmälan, ta kontakt med föraren av mopeden och hans föräldrar, beställa tid för sjukhusbesök för pärlan och allt annat jox som följer på grund av detta. Jag gillar mitt jobb när det inte blir en massa strul. Nu kommer jag bli tvungen att offra någon ledig dag eller två på detta. Inte alls roligt, och verkligen ett I-lands problem.

Så igår var jag alltså orolig för två tonåringar och idag grinig för att jag kommer förlora nån ledig dag.

Tror jag tycker att gårdagens Mimmi verkar vara en mer sympatisk person än dagens.





En liten repa på rutan och lite skavd lack bedvid, det var det jag tyckte pärlan hade råkat ut för. På Hemlia konstaterade dom att listen på dörren var helt kass samt att det var repor på dörr och bakskärm som troligtvis måste lackas.

Sänder i alla fall mina tankar till de båda tonåringarna som jag misstänker har märken på kroppen idag som liknar min pärlas naturliga färg. Hoppas att dom mår bra! Det var ju en himla tur att det inte blev värre.

Nu kommer jag ta upp något som jag tagit upp förut. Jättetråkigt men inte för det mindre aktuellt.

 

Alla kan kanske inte ha sådan tur att de blir sittande med ett jobb de passar för men om man nu råkat hamna fel är det då inte bättre att försöka göra det bästa av situationen än att gå där dag ut och dag in och tycka att jobbet är skit. Jag för min del skulle bli tokig av att spendera så mycket av min vakna tid som man gör på sitt jobb på ett ställe där jag vantrivdes.

 

Visst finns det dagar när jag önskar att jag gjorde något annat men för det mesta så trivs jag faktiskt med mitt jobb. Jag tycker det är roligt att träffa folk, prata med folk och vara trevlig emot folk. Oavsett om det är en gammal människa, sjuk människa, affärsmänniska eller ett skolbarn. Men nu vet jag ju att jag har några få kollegor som inte tycker som jag. Som inte anser det vara en självklarhet att vara trevlig. För mig är det väldigt frustrerande när jag kör en kund 30 gånger och är trevlig och sen min inte lika trevliga kollega kör samma kund en gång och det är just den enda gången som kunden minns. Det är tröstlöst. Nu vill jag påpeka att de allra flesta av mina kollegor är exemplariska och alltid tillmötesgående och trevliga men det finns tyvärr ett fåtal undantag och tyvärr så har dom en förmåga att etsa sig fast i våra kunders minnen.

 

Nu kan man kanske tycka att det inte är mitt bekymmer men eftersom vi råkar använda samma varumärke, jag och alla mina kollegor, så är jag väldigt beroende av hur alla beter sig. Både i trafiken, mot varandra och våra kunder.

 

Vad kan man nu göra åt detta problem? Ja, att skälla på dessa kollegor har provats och det har inte hjälpt.

 

Jag hade häromdagen en mycket intressant diskussion med en kollega som delar denna uppfattning med mig. (Skillnaden mellan honom och mig är kanske bara att han även tycker att klädseln är lika viktig som beteendet, något jag nog inte anser även om jag också tycker det är bra om vi ser snygga och propra ut.) Hur som helst så pratade vi just om hur man ska kunna vända dessa kollegor. Jag har en tanke om att försöka få dom att inse hur mycket roligare jobbet blir om man är positiv och trevlig eftersom man då får så mycket tillbaka. Det är faktiskt en jättekul upplevelse när man får veta av en kund att man är trevlig och hjälpsam, eller när ett skolbarn säger att man är dess favorit, och det behövs faktiskt inte speciellt mycket för att uppnå detta.

 

Jag kanske är väldigt naiv men jag tror faktiskt att det finns något bra med alla människor, alla har någon kvalité som är bra och som man kan förstärka. Det gäller bara att hitta den.

 

Nu till en historia som är helt sann, som utspelade sig i min taxi för några veckor sen och som just är ett tecken på hur roligt det här jobbet blir bara man bjuder lite på sig själv.

 

Jag hämtade en av småtjejerna som vi kör hem från skolan. Den här tjejen har jag kört massor med gånger och eftersom jag vet att hon har en häst så frågar jag henne alltid hur hästen mår och om hon varit ute och ridit något. Just den här dagen märkte jag att det var något hon ville säga men inte riktigt vågade. Jag frågade henne därför om det var något hon hade på hjärtat och jo, det var det. Hon undrade om jag ville komma hem på middag till henne någon dag. Jag blev naturligtvis helt paff, den frågan var jag inte förberedd på. Men jag fann mig efter en stund och sa att det skulle vara trevligt men att hon nog måste fråga sin mamma först. Svaret kom snabbt från baksätet, det hade hon redan gjort och det skulle gå bra. Nu är vi bästisar hon och jag!

 

 

 

 

 

Igår körde jag en mycket trevlig kille från stationen i Degerfors till Karlskoga. Jag är nästan säker på att jag har kört honom förut och att han då var minst lika trevlig som den här gången. Nu hade denna resa kunnat sluta ännu trevligare om jag hade haft turen på min sida vilket jag anser att jag inte hade.

 

Jag hämtade alltså upp honom på tågstationen i Degerfors, han slängde in sin stora och något tunga resväska i bagageutrymmet på taxin och satte sig själv i framsätet och placerade sin ryggsäck på golvet mellan sina ben. Så fort han stängt dörren och jag lagt i växeln och börjat rulla mot Karlskoga startade en mycket trevlig och intressant dialog om vad som hänt i Sverige medans han var borta. Vad vi pratade om är i den här historien helt oväsentlig så låt oss bara säga att jag i alla fall upplevde det hela som just trevligt och intressant.

 

När vi åkt ungefär halvvägs började killen fundera på vart han kan ha lagt sina nycklar. Han hivade upp ryggsäcken och började öppna alla fack i den samma och rotade runt. Ur ett av facken ramlade en bunt dollarsedlar och dessa spred ut sig på golvet framför hans fötter. Jag försökte då vara lite rolig och kommenterade detta med att han gärna fick lämna lite städpengar till mig. Han är ju en trevlig person så han skrattade lite åt mitt skämt och sa att det kunde han kanske visst tänka sig. Efter mycket rotande i väskan konstaterade han att han inte hade några nycklar. Jag blir då väldigt orolig och frågade honom vad vi då skulle hitta på för jag kunde ju inte lämna av honom hemma om han inte kom in. Han svarar då snabbt att han skulle följa med mig hem. Jag blev lite paff och skrattade lite. Han tittade på mig och skrattade tillbaka men sa att han skulle kolla med sin mamma om hon kanske hade någon nyckel.

 

Han tog upp sin mobil och ringde sin mamma.

 

Oturligt nog för mig så hade hans mamma en nyckel och inte glömde han kvar några dollarsedlar på golvet heller. Nåja, jag fick en trevlig pratstund i alla fall och det är ju inte fy skam.

 

 

Hörde ett intressant resonemang på radion häromdagen. Det jag hörde var i och för sig ingen nyhet, men det sades med andra ord och fick mig att se ett nytt perspektiv.

Man pratade om gott och ont. Den första frågeställningen var om det kan finnas något gott om det inte finns något ont. Så klart det kan det men frågan är om man uppskattar det goda om det inte finns något ont. Något att fundera på. Min uppfattning är att vi gärna tar det som är bra för givet medans det som är dåligt gärna får mycket utrymme i våra liv. Till exempel så får man som jag i ett serviceyrke sällan beröm för att man är trevlig men om jag någon gång skulle vara motsatsen (tror nästan aldrig att det har hänt men jag vet ju kollegor som allt som oftast har dåliga dagar) så minns kunden det och berättar det gärna för vänner och bekanta. Den som läst den här bloggen förut vet att jag inte förväntar mig beröm för att jag är trevlig eftersom jag anser att det är en av mina uppgifter i mitt jobb och något man som kund har rätt att förvänta sig av mig. Jag tog det bara som exempel.

Den andra frågeställningen, eller det var nog mer ett konstaterande var att det finns väldigt få onda människor här i världen. Men tyvärr så får dom mycket utrymme och får många gånger härja fritt i alldeles för stor utsträckning. För att ta ett av de värsta exemplen så hade vi ju Hitler. Han måste väl ändå klassas som en ond människa. Hur kom det sig att han fick så mycket makt och fick göra allt det hemska han gjorde? Ja inte berodde det på att resten av mänskligheten också var ond i alla fall. Nä, det berodde på att det finns så många människor som inte vågar ta ställning. Människor som inte ens försöker ha en egen åsikt.

För att dra ner det i ett mindre mer övergripligt perspektiv han vi ta en skolklass, i stort sett vilken som helst. Där har vi ca 20 elever. Vi har kanske två som leder och tre som är på botten. De två ledarna ser till att de tre på botten varje dag har ett rent helvete i skolan. Hur kan detta pågå dag ut och dag in utan att något händer? Jo, för att de 15 andra eleverna inte vågar ta ställning. Om vi säger att fem (eller ibland kanske det till och med kan räcka med en) skulle ställa sig upp och säga sin verkliga åsikt - som till största sannolikhet är av god natur - så kanske hela förtrycket skulle upphöra och alla, inklusive de två ledarna, skulle må så mycket bättre.

Vad är det nu jag vill ha sagt med detta. Jo, de farligaste människorna i vårt samhälle kanske inte är de onda människorna utan de som inte vill, vågar eller fattar att ha en egen åsikt?

Enda sedan jag var liten har jag fått höra att jag är en "strider". Alltså en människa som säger vad jag tänker och tycker och strider för min sak. (Min sak är inte alltid min i sig men det är i alla fall min helt egna åsikt.) Detta ord "strider" har jag aldrig uppfattat som positivt men jag har ändå på något sätt aldrig lyckats att hålla käften. Tycker jag en sak så måste jag bara säga det. Det är som att orden liksom bara måste ut!

Förut har jag ibland önskat att jag vore en ja-sägare, en person utan åsikt eller en person som aldrig bryr sig. En person som aldrig tar åt sig eller som inte tar med sig sina åsikter till sängkammaren. En person som är som en gås, som man kan hälla hur mycket vatten på som hels utan någon reaktion.

Jag önskar inte det längre. Jag är jävligt stolt över att jag är en "riktigt" människa som vågar och törs trots att jag vet att jag många gånger möter en betongvägg av gamla föråldrade åsikter som oftast slutar i att man inte kan och vet något bara för att man antigen är för ung eller - som på senare tid när dom inte ens vill se mig som ung lägre - inte har någon snopp dinglandes mellan benen. Apropå det så hade jag en tanke en gång att skaffa en löspenis och sätta utanpå byxorna, att använda vid viktiga möten. Men tyvärr så tror jag inte att dom hade fattat, och ja, jag erkänner att jag faktiskt fegade ur där... (Men visst hade det varit häftigt?)

Jag fyllde år igår - inget att fira när man nått min ålder, men jag fick i alla fall världens bästa present. Jag fick äran att vara hundvakt åt Ginnie. Jag och barnen njöt hela dagen igår. Finns det något mysigare än en hund? Tyvärr funkar det ju inte för mig att ha hund på heltid eftersom jag jobbar så mycket. Men med lite tur så ska jag få ha denna lilla prinsessa tre veckor i maj när husse ska ge sig ut på äventyr. Hoppas hoppas...

Trots att jag anser att min bil är ganska stor och mer än väl räcker till för de uppdrag den ska klara av så har jag den senaste tiden ändå tyckt att den är för liten. Jodå, mina kunder får plats och det är sällan någon som klagar på att den är för trång. Det är inte där problemet ligger. I en taxibil måste man släpa med sig en himla massa små och halvstora pryttlar, som t.ex. alkoholblåsmojängen, kortdragarmanicken, diverse pennor, visitkort, service och instruktionsbok, kalkylator (i alla fall jag som inte är så snabb i huvudräkning), nagelfil (ja, det är ett måste!), några CD-skivor eller extra USB-minnen (radion spelar inte alltid rätt sorts musik), gummisnoddar, passerkort, tankkort, plastbiten-som-gör-att-man-kommer-in-på-flyget, mobilladdare, vattenflaska, handskar, pappersnäsdukar, tamponger, häftapparat, isskrapa, tandtråd, läppvalla, personsökare samt huvudvärkstabletter. Den här uppräkningen innefattar bara det jag har inne i själva cupen, de saker som liksom är helt jätte nödvändiga att kunna komma åt snabbt och enkelt och som man absolut inte klarar sig utan. Sen har jag diverse andra saker i bagageutrymmet men det behöver vi inte gå igenom nu för det är en helt annan femma. I min bil har jag två förvaringsutrymmen. Handskfacket och den lilla lådan mellan framstolarna. Det är på tok för lite!

Just nu är dessa utrymmen välorganiserade och var sak har sin plats och allt får faktiskt plats. Men nu är det så att eftersom min bisyssla handlar om bilder och fotografering så vill jag även ha med mig min systemkamera. Idag åkte jag omkring med den i bagageutrymmet men det är ingen bra lösning eftersom rådjur, älgar, rävar, rovfåglar och andra djur (och ibland även människor) sällan står kvar och väntar medans jag går bak i bilen för att plocka fram kameran. Jag vill ha den inne i bilen. Nu står jag alltså inför ett dilemma. Vad kan man ta bort?

Imorgon ska jag tömma facket mellan framstolarna och se om jag får ner kameran där. Om det lyckas så kommer många livsnödvändiga saker att förvandlas till onödigt skräp. Man får göra sina prioriteringar här i livet.

En reflektion som jag tagit upp förut, men som inte kan nämnas nog ofta och som för mig blivit väldigt tydlig den här veckan är vad trevligt sällskap kan förgylla en grå vardag. En extra trevlig kund eller en leende kollega kan göra en lång arbetsdag otroligt kort och rolig. Tänk på det nästa gång du möter någon, känd eller okänd, ett leende kostar så lite och kan ge så mycket. Sen om man vill gå steget längre så lägger man till en intressant konversation så blir dagen oförglömlig.

 

 

Som jag påpekat förut så har jag en fömåga att hamna i konstiga situationer tillsammans med hundar. Nu har jag upptäckt att det även har en tendens att inträffa udda grejer när jag tankar bilen.

Igår eftermiddag stod fick jag slut på havre i tanken (det får man minst en gång om dagen när man kör på etanol) så OK Degerfors fick det bli. Bäst som jag står där i solen och väntar på att tanken ska bli full så kommer det fram en kille till mig och börjar prata om det urusla väglaget vi har i Degerfors. Jag är ju väluppfostrad så jag håller med honom och nickar instämmande. Han går på ännu hårdare om hur vägarna ser ut och hur förskräckligt det är och jag håller naturligtvis med, samtidigt som min hjärna går på högvarv för att försöka komma på vem denna människa är. Jag känner väl honom eftersom han står här och pratar med mig men jag kan för mitt liv inte komma på vem det är.

Efter en stund börjar han förhöra sig om hur det är att köra taxi i detta besvärliga väglag och eftersom min koncentration inte legat på det han sagt sista minuterna utan på vem han är så svarar jag väldigt motsägelsefullt att det går så bra så. Han tittar lite förvånat på mig och jag vaknar till och försöker rädda situationen med att man blir van och att man ju inte kan göra så mycket åt det utan måste gilla läget.

Samtalet börjar då istället handla om att folk i allmänhet är trötta på vintern och att han minsann har märkt att de flesta människor är på mycket dåligt humör just nu. Min hjärna återvänder till att försöka komma fram till vem han är. Han fortsätter berätta för mig att han brukar var ute och dansa och även där är folk grininga för att det varit en så lång vinter. Jag nickar och säger något som jaha, jaså, det säger du...

Tanken på bilen blir full och jag avslutar min tankning och börjar röra mig mot kassan för att betala. Mannen följer efter mig och pratar fortfarande men så kommer vi fram till hans bil och han stannar, kliver in i bilen och vårt samtal avslutas med ja, så kan det vara, hej hej. I kön till kassan har min hjärna jobbat färdigt. Nej, jag känner inte mannen. Jag har överhuvudtaget aldrig sett honom förut.

Nu uppstår följande frågeställning, var han full? Nej han verkade helt nykter och han körde ju dessutom bil. Var han efterbliven? Nej han verkande faktiskt helt normal. Stötte han på mig? Knappast troligt. Men vad ville han då?

Kan det vekrligen vara så att han bara tyckte det var roligt att språka med någon en stund där på macken? Finns det sådana människor här i Norden? Som bara vill prata lite? Ja det verkade ju faktiskt så.

Fan va häftigt med en människa som vågar gå fram till främmande männiksor och bara prata lite. Vara lite social och trevlig. Fan va häftigt att jag fick träffa en sån människa. Synd bara att jag missade hela tillfället genom att bara fundera på hur jag kände honom.

Jag bor ju på en ort där man är fotbollstokiga. Fotbollen är viktigare än allt annat. Viktigare än barnens utbildning till expempel eftersom man instället för att ta in behöriga lärare ser till att fotbollsspelarna har jobb vid sidan av fotbollen, och vad kan vara bättre än en lärartjänst, personen måste ju hinna träna och vara en bra lagkamrat!

Vänsterpartiet visste precis vilka frågor dom skulle prioritera i valet. Ingen nerläggning av skolorna och konstgräs på Stora Valla var vad dom lovade och vann gjorde dom. Socialdemokraterna förlorade kummunalvalet i Degerfors för första gången i historien. Det roliga är att alla företagare i Degerfors härmom veckan fick en inbjudan till företgaslunch tillsammans med de styrande i kommunen. Inbjudningen innebar att var och en fick betala sin egen lunch och sen skulle vi få höra ett föredrag om vad viktigt det var att få konstgräs och behålla alla skolorna. Jag misstänker att det styrande partiet nu insett att de måste hålla vad det lovat och att budgeten inte räcker till. Nä, jag gick inte på det mötet. Jag vill inte vara med och sponsra någon valkampanj oavsett om det är före eller efter valet.

Idag fick jag hämta en mycket trevlig och stockholmsdialektalande herre vid stationen i Degerfors för vidare resa till Bäckhammar. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna frågade mannen om vi var i härheten av Stora Valla. Jag svarade att det beror på hur man ser det. För honom som är van vid avstånden i huvudstaden tyckte säkert att vi bara var ett stenkast därifrån medans en person från en mindre ort skulle anse att det låg i andra änden på "stan". Han talade då om att han var Hammarbyfans (tror det är nåt fotbollslag från Stockholm som har färgerna grön och vitt men jag är inte alls säker) och att han skämdes lite för att han aldrig sett Stora Valla. Det var i det närmaste en katastrof enligt honom. Oj, tänkte jag. Har har vi en krissituation. Det måste vi genast åtgärda. Jag tog helt enkelt vägen förbi Stora Valla så han fick se underverket, och nej, det kostade honom inget extra eftersom resan var betald i förskott till ett fast pris. Han berömde mig för min oerhörda service. När vi åkte ur Degerfors ursäktade han sig och talade om att han var tvungen att ringa ett viktigt samtal som gällde jobbet. Sagt och gjort. Han pratar med någon i typ 15 min. Uppskattningsvis handlar 14 av dom minuterna om att han nu faktiskt sett Stora Valla (även om det inte var någon match och att det var snö på planen med det behövde ju ingen få reda på) och att han inte längre behövde känna sån skam, resterande minut diskuteras hur dagens möte skall läggas upp.

Jag undrar vad det är jag har missat. När blev fotboll något livsviktigt? Hur illa ser det ut för mig som bara sett kanske tre fotbollsmatcher live och kanske fyra på TV. Kommer jag gå under snart? Finns det något jag kan göra för att undgå katastrofen? Snälla hjälp mig!



Jo, det här är en sommarbild. Men det är ju snart det i alla fall... Om man nu fixar att överleva dit utan fotboll. Knappast troligt antar jag.

Upptäckte att jag i inlägget som Marie inte skulle läsa har gjort ett jätte stort misstag!
Jag påstår i slutet av inlägget att bilen numera går dom tåget. Det är naturligtvis helt fel.

Min bil är så gott om alltid i tid, den strejkar inte bara för att det kommer lite snö eller termometern råkar passera nollan, den har ett kundvänligt bemötande och får sällan några klagomål.

Ville bara ställa detta grova misstag till rätta. Min bil går numera som den ska. Som den pålitliga volvo den är. Så ska det vara. (Skönt att vi fick det utrett.)