TAXISNACK

Hörde ett intressant resonemang på radion häromdagen. Det jag hörde var i och för sig ingen nyhet, men det sades med andra ord och fick mig att se ett nytt perspektiv.

Man pratade om gott och ont. Den första frågeställningen var om det kan finnas något gott om det inte finns något ont. Så klart det kan det men frågan är om man uppskattar det goda om det inte finns något ont. Något att fundera på. Min uppfattning är att vi gärna tar det som är bra för givet medans det som är dåligt gärna får mycket utrymme i våra liv. Till exempel så får man som jag i ett serviceyrke sällan beröm för att man är trevlig men om jag någon gång skulle vara motsatsen (tror nästan aldrig att det har hänt men jag vet ju kollegor som allt som oftast har dåliga dagar) så minns kunden det och berättar det gärna för vänner och bekanta. Den som läst den här bloggen förut vet att jag inte förväntar mig beröm för att jag är trevlig eftersom jag anser att det är en av mina uppgifter i mitt jobb och något man som kund har rätt att förvänta sig av mig. Jag tog det bara som exempel.

Den andra frågeställningen, eller det var nog mer ett konstaterande var att det finns väldigt få onda människor här i världen. Men tyvärr så får dom mycket utrymme och får många gånger härja fritt i alldeles för stor utsträckning. För att ta ett av de värsta exemplen så hade vi ju Hitler. Han måste väl ändå klassas som en ond människa. Hur kom det sig att han fick så mycket makt och fick göra allt det hemska han gjorde? Ja inte berodde det på att resten av mänskligheten också var ond i alla fall. Nä, det berodde på att det finns så många människor som inte vågar ta ställning. Människor som inte ens försöker ha en egen åsikt.

För att dra ner det i ett mindre mer övergripligt perspektiv han vi ta en skolklass, i stort sett vilken som helst. Där har vi ca 20 elever. Vi har kanske två som leder och tre som är på botten. De två ledarna ser till att de tre på botten varje dag har ett rent helvete i skolan. Hur kan detta pågå dag ut och dag in utan att något händer? Jo, för att de 15 andra eleverna inte vågar ta ställning. Om vi säger att fem (eller ibland kanske det till och med kan räcka med en) skulle ställa sig upp och säga sin verkliga åsikt - som till största sannolikhet är av god natur - så kanske hela förtrycket skulle upphöra och alla, inklusive de två ledarna, skulle må så mycket bättre.

Vad är det nu jag vill ha sagt med detta. Jo, de farligaste människorna i vårt samhälle kanske inte är de onda människorna utan de som inte vill, vågar eller fattar att ha en egen åsikt?

Enda sedan jag var liten har jag fått höra att jag är en "strider". Alltså en människa som säger vad jag tänker och tycker och strider för min sak. (Min sak är inte alltid min i sig men det är i alla fall min helt egna åsikt.) Detta ord "strider" har jag aldrig uppfattat som positivt men jag har ändå på något sätt aldrig lyckats att hålla käften. Tycker jag en sak så måste jag bara säga det. Det är som att orden liksom bara måste ut!

Förut har jag ibland önskat att jag vore en ja-sägare, en person utan åsikt eller en person som aldrig bryr sig. En person som aldrig tar åt sig eller som inte tar med sig sina åsikter till sängkammaren. En person som är som en gås, som man kan hälla hur mycket vatten på som hels utan någon reaktion.

Jag önskar inte det längre. Jag är jävligt stolt över att jag är en "riktigt" människa som vågar och törs trots att jag vet att jag många gånger möter en betongvägg av gamla föråldrade åsikter som oftast slutar i att man inte kan och vet något bara för att man antigen är för ung eller - som på senare tid när dom inte ens vill se mig som ung lägre - inte har någon snopp dinglandes mellan benen. Apropå det så hade jag en tanke en gång att skaffa en löspenis och sätta utanpå byxorna, att använda vid viktiga möten. Men tyvärr så tror jag inte att dom hade fattat, och ja, jag erkänner att jag faktiskt fegade ur där... (Men visst hade det varit häftigt?)