sms
Det var flera damer som skulle hämtas och när jag fått in dom i bilen och håller på och lastar in en rullator i bagaget så får jag ett sms. Min telefon ligger mellan framstolarna i bilen och jag står alltså bakom bilen. Nu får jag ju skylla mig själv för jag visste ju vad det var för signal jag aktiverat i telefonen, problemet var bara det att Achmed inte skrek en gång, utan flera, och högre för varje gång. Damerna började undra vem det var som skrek och jag fick väldigt bråttom in i bilen för att försöka få tyst på telefonen. Jag vet fortfarande inte hur länge han skriker för jag har nu stängt av signalen helt!
En otroligt kul sak med sms hände min bästis förra sommaren. Eftersom hon är M's tvillingsyster så är hon precis som M några år äldre än mig och eftersom åldern tar ut sin rätt har hon börjat använda glasögon när hon läser. Men dessa tar hon självklart inte med sig när hon går på krogen, och tack vare det så kommer nu en berättelse som är helt sann och i alla fall fick mig att vrida mig av skratt.
Bästis står i baren på en känd krog i Örebro. Hon får ett sms från M som frågar vad hon gör, och ska försöka svara på det. Men med både dålig syn och några öl för mycket i kroppen så funkar det bara inte. Hon står och pillar på telefonen ett tag innan hon inser att hon inte kommer klara av att svara. Men eftersom hon är en mycket framåt tjej så vänder hon sig till killen som står bredvid henne vid disken. Nej, hon känner honom inte. Hon frågar vänligt om inte han har lust att hjälpa henne. Eftersom hon råkat träffa på en mycket trevlig kille så har han inget emot det. Hon talar om vem sms:et ska skickas till och dikterar lugnt och tydligt vad han ska skriva. Han lyssnar uppmärksamt och knappar på telefonen och sänder sedan iväg sms:et. Bästis tackar så mycket för hjälpen och återgår till sitt öldrickande.
Dagen efter sitter Bästis och går igenom sin telefon. (Hon brukar göra det dagen efter ett krogbesök för att verkligen förvissa sig om vilka hon ringt och eventuellt sms:at. Hon kan ju mot förmodan ha glömt bort det) Då hittar hon följande sms som skickats till hennes syster M:
- Vi knullar som fan!
Kan man annat än skratta?
Skit dag!
Vissa dagar borde man inte gå ur sängen utan bara ligga kvar och vänta på att det ska bli en annan dag. En sådan dag hade jag i fredags. Men plikttrogen som man är så masade jag mig upp och mötte en dag jag helst vill glömma.
Det började med att jag som vanligt tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det snöade, igen! Det ska ju vara vår nu. Hur som helst, ut i taxin och börja arbetsdagen. På förmiddagen ringde en av mina chaufförer och meddelade att han inte kunde jobba åt mig första helgen i maj vilket han lovat för över en månad sen. (Vi ska nämligen åka till Åland den helgen och för en gång skull tänkte jag ta ledigt och följa med, och eftersom det är många på taxi som ska med så är det jätte svårt att få tag på folk som vill vara hemma och jobba.) Redan där sjönk mitt humör ännu några snäpp.
Snöandet - eller "snögandet" som dom säger i den här delen av världen - fortsatte hela dagen och blev bara värre och värre. Plogbilar lös med sin frånvaro. Vid middagstid fick jag en hämtning inne på gården på Västra Jannelund. När det inte är snö är det väldigt trångt där och det ligger stora stenar överallt som nog är till för att ingen ska åka på gräsmattorna, men som för oss på taxi bara är i vägen. Hur som helst så var det inte plogat och snön låg i ett drygt decimetertjockt lager. Jag trixade mig fram mellan de nu osynliga stenarna, var noga med att hålla farten någorlunda uppe för att inte köra fast och rundade en husknut för att där få tvärstanna. Någon hade parkerat en bil där det var som svårast att komma fram. Bara att lägga i backen och försöka hitta en annan väg, trodde jag! Hjulen spann och jag satt fast. Jag svor lite, körde fram ytterligare en bit, la i backen och tog sats. Jo då, bilen gick fint bakåt, jag höll jämn - förhållandevis hög - gas och aktade mig noga för stenarna. Då får bilen ett kast och glider rakt in i en stolpe! Grova svordomar igen! Här hade man snyggt undvikit stenarna, sett till att man inte körde fast, men istället lyckats sladda in i en stolpe. Glaset till bakljusen och kofångaren blev så snygga! Nåja, hänt är hänt och det var bara att köra vidare med en kofångare som hängde på sniskan.
Senare på taxistation fick jag av snälla kollegor hjälp att hänga fast kofångaren igen så nu är det bara en spricka i den samma och glaset till bakljuset som skvallrar om vad som hänt. På eftermiddagen får jag en planet från Laxå till Hällefors och sen tillbaka till Karlskoga. En superbra resa! Men inte när det snöar och är snorhalt! Motorvägen mellan Laxå och Örebro var supermoddig, det högg tag i bilen hela tiden och trafiken flöt på i max 80 km/h. Resultatet av det blir att man blir sen och väldigt trött av att sitta på helspänn hela tiden. Som tur var hade jag en mycket trevlig kund. Han var dagens behållning för när vi kom fram till Hällefors gav han mig en nyckelring för att jag varit så trevlig och hjälpsam. Han berättade att den var av renhorn och att den förde lycka med sig, det gav ju lite extra skimmer till denna annars värdelösa dag. 
Jag ska spara nyckelringen och sätta den på nyckeln till den nya bilen!
Åka taxi
Jag tror de flesta människor blir lite "yrkesskadade" genom åren. Särskild om man som jag är inom samma bransch under lång tid. I mitt fall yttrar det sig så att jag varje gång jag passerar centralstationen i Örebro bara måste kolla hur många taxibilar det står där och utifrån det sedan konstatera hur mycket det är att göra vid just detta tillfälle. Nu pratar jag om när jag är ledig. Helt onödigt vetande men det är som en tvångstanke, man bara måste kolla. När jag åker taxi i en annan stad eller utomlands så kollar jag alltid vilken storts taxameter som sitter i bilen och vilket bokningssystem man använder. I vissa fall intervjuar jag även chauffören, men det händer som tur är inte så ofta för det brukar i slutänden bli mycket pinsamt. Varje morgon jag kommer till jobbet frågar jag chauffören som jobbat natt om det har varit lugnt. Det är i och för sig kanske en mer social fråga men ändå.
Bland det värsta jag vet så är det att köra kollegor. Framförallt onyktra kollegor. Undrar hur det är med t.ex. läkare. Är det besvärligt att behandla en annan läkare? Jag skulle kunna gissa att det är så. I och för sig så är det skillnad på vem man kör. Vissa kollegor är det mest trevligt att köra men vissa blir bara för mycket. T.ex. är det svårt att ta ordenligt betalt. Man säger alltid att "du får köra mig nån gång". Problemet är bara det att jag så sällan åker taxi eftersom jag så sällan är ute på krogen. Men helgen som var gjorde jag min nog underligaste taxiresa.
Vi had varit ute och käkat - jag och bästisen, M:s tvillingsyster - och sen gått vidare till puben där vi träffat andra kollegor. Framåt ettiden blev jag helt obeskrivligt trött, kan berott på att jag jobbat sen sex på morgonen och sen slängt mig i bilen till Örebro. Jag ville hem! Eftersom jag skulle sova hos bästisen, och hon hade nyckeln till lägenheten var det ytterst viktigt att jag fick med henne. Efter mycket trixande hit och dit så fick jag i alla fall med henne ut från puben med motiverigen att vi absolut var tvugna att gå till H.I.V. och ta en mosbricka. (H.I.V = Hålet i väggen, en korvkiosk som egentligen heter Wienergrillen men som just är ett hål i väggen och därför inte kallas något annat.)
Väl ute på Drottninggatan kommer en stor turisbuss - en sån där med två våningar. Det visar sig att det är bussen som taxi har som kör folk till Hallsberg på helgkvällar. Kollegorna stoppar givetvis denna buss och börjar snacka med den stackars taxichauffören. Vi kliver alla ombord och hamnar tillslut på Stortorget där bussen ska hämta sina passagerare. Alla tjatar högt och ljudligt om att han måste köra oss till Hertig Karls Allé där bästisen bor och där vi nu av någon anledning bestämt att vi ska ha efterfest - jag erkänner att även jag stämde in i den sången. Hur som helst så visar det sig att det bara är två killar som ska åka med till Hallsberg och efter mycket snack hit och dit blir vi tillslut skjutsade hem till bästisen. Väl framme kliver alla av och tackar för skjutsen.
Jag är tydligen inte ett dugg bättre än mina kollegor! Men jag kan skryta med att jag har åkt stor turistbuss hem från en runda på stan, och dessutom gratis!
Det blev en blå!
Beslutsångesten är över! Bilen är beställd och klar! Nu är det försent att ändra sig!
Det blev en blå. Eller så här var det... Jag beställde en silver, just för att slippa tvätta varje dag även fast jag inte tycker att sliverfärgade bilar är snygga. Så fick det bli. När sen vår stationschef ville se offerten, kolla vilket underbart bra pris jag fått, så gjorde han just den upptäckten, att jag beställt en sliverfärgad.
Jag blev idiot förklarad. Man kan inte köpa en färg man inte tycker om! Framförallt inte när man köper en ny och dessutom specialbeställer en, och tvätta måste jag ju i alla fall - han är pedant med sin bil så jag får mycket att leva upp till nu. Jag kände paniken komma tillbaka och drog med honom in till datorn där jag för femhundraelfte gången gick in på volvocars.se. Jag byggde en ny bil och när jag kom till valet av färg lämnade jag över till min kollega och stationschef. Vi dryftade länge fram och tillbaka. Det var då vi gjorde upptäckten som fick mig att ändra färg. Jag har tagit ett lite dyrare paket på bilen - ja, jag vet att det är emot mina principer - bara för att få rails och fönsterlister i silver. Det är ju bara så himla snyggt. Men på den sliverfärgade bilen syntes dom knappt! Vilken himla tur att vi upptäckte det!
Så efter mycket om och men så stod valet mellan blå och mörkgrå. Statonschefen fick körning och lämnade mig i nya tvivelsmål och ångestattacker. Jag ringde till Peter! Han hade erfarenhet av båda dessa färger och tyckte att de var jämbördiga så där fick jag ingen hjälp. Tillslut sa jag bara blå! Blå får det bli och nu ändrar jag inget mer!
Alltså... I maj kommer det en blå Volvo V70 2,5 FT Flexifule till Örebro med mitt namn på!
Pinsamt nyfiken
- Jaha, vart ska du hämta den människan då? Jag svarar då vart vi ska hämta för det upptäcker hon ju ändå såsmåningom.
- Vad heter hon då?
- Det kan jag inte se nu när jag kör. (Det gäller att försöka vara smidig och hitta på undanflykter även om dom ibland är dåliga.)
- Vart ska hon åka då?
- Det vet jag inte än, det får vi se sen. (Oftast inte någon lögn om det nu inte råkar vara så att jag kör fru Andersson regelbundet för då kan man ju ana vart hon ska.)
Framme hos fru Andersson ser man hur fru Larsson sträcker på sig för att kunna se vem det är som ska åka med. Det smidigaste och enklaste för att slippa få fler frågor nu är att se till att fru Larsson blir körd till sin adress först, men det är inte alltid det går. Om vi därför nu i exemlpet förutsätter att båda damerna ska till lassarettet, vi säger att Larsson ska till ortopeden och Andersson till dialysen, då blir det himla bakvänt att lämna av Larsson först utan man följer snällt körorden och åker till dialysen, hjälper fru Andersson in på avdelningen och blir därefter ensam med fru Larsson igen - som tur är under kort tid, det tar max två minuter att åka från dialysen till ortopeden, men under denna korta tid kan det hinna sägas väldigt mycket.
- Jasså, går fru Andersson på dialys numera?
- Jag vet faktiskt inte.
- Så hon har problem med njurarna hon. Hur länge har hon haft det?
- Har ingen aning.
- Har du inte kört henne förut?
- Det vet jag inte, jag har så många kunder. (Och ibland tydligen väldigt dåligt minne)
När jag just hade flyttat till mitt radhus, och knappt hade träffat några grannar skulle jag och barnen ut och cykla en dag. Jag konstaterade att vi behövde fylla på luft i ett däck och hittade ingen cykelpump. Min granne tvärs emot mig var ute och klippte gräs så jag gick fram till honom och frågade om han hade en pump att låna mig, och visst det hade han. Vi gick iväg mot hans förråd och småpratade lite om väder och vind, så som man gör med någon man inte känner. På väg till förrådet passerar vi ytterdörren till huset, vilken vid det här tillfället stod öppen. Inifrån huset hörs då en kvinna ropa:
- Vem pratar du med? Mannen låtsas först inte höra men frågan återkommer. Han sneglar lite försiktigt på mig och svarar:
- Det är vår nya granne. Kvinnorösten hörs då igen:
- Vad vill hon då? Mannen tittar generat på mig och ropar tillbaka:
-Hon vill låna en cykelpump. Han smiter snabbt in i förrådet och återkommer med pumpen i samma stund som kvinnan uppenbarar sig i dörren. Hon hälsar på mig och talar om att hon inte kan ta i hand eftersom hon håller på att baka och är helt mjölig. Jag ler mot dom båda, tar cykelpumpen och går därifrån.
När jag först flyttade till Degerfors så bodde jag i en lägenhet vid Agenstorg. Naturligtvis hade jag en helg inflyttningsfest och veckan efter körde min kollega en dam som bodde tvärs över gården från mig sett. I taxibilen utspelade sig följande konversation:
Damen: - Känner du tjejen som flyttat in här tvärs över?
Kollegan: - Nej, det tror jag inte.
Damen: - Ja, men du vet hon, som borde vara mellan 30 - 40 år och har tre pojkar.
Kollegan: - Inte vad jag vet.
Damen: - Men jag tror hon också kör taxi.
Kollegan: - Jasså? Jag vet inte vem du kan mena.
Damen: - Hon hade fest i helgen.
Kollegan: - Jaha, ja det vet jag inget om.
Damen: - Men du var ju där! Jag såg dig på hennes balkong!
Frågan är varför man alltid skäms på dessa människors vägnar...
Beslutsångest...
Jag gillar inte försäljare. Jag förstår att det är deras jobb att vara påträngande och enerverande men jag gillar dom inte i alla fall. Om jag vill köpa något så köper jag något för att jag själv vill, inte för att någon försöker pracka på mig något. Som egen företagare kan man inte ansluta sina telefonnummer till Nix - tjänsten som spärrar telefonen från alla telefonförsäljare - utan man får snällt stå ut med att dom ringer och försöker sälja saker som jag absolut inte har användning för. Det värsta är väl egentligen inte det att dom ringer utan att dom inte ger sig när man på ett vänligt sätt försöker tala om att man inte är intresserad. Jag har slutat vara trevlig. Jag säger nej och lägger på luren.
Bilförsäljare är en annan typ som jag oftast inte gillar. När man nu som jag har en taxirörelse så slipper man tyvärr inte dom. Som jag berättade i ett annat inlägg så vill jag ha bruksbilar och inget annat och det har de flesta bilförsäljare svårt att förstå utan tjatar och trugar om extrautrustning hit och tilläggspaket dit.
För ett antal år sedan fick jag nog. Vi hade köpt - om jag minns rätt - tre Volvobilar av en försäljare på Rejmes i Örebro och varje gång var det detta tjat. Jag tycker det ska vara roligt att köpa en ny bil inte en plåga. Vid den här tiden var det en kompis till mig som var verkstadschef på Rejmes så jag tog kontakt med honom och talade om att vi var på gång att köpa en ny bil, vi ville gärna ha en Volvo men jag ville köpa den av honom och ingen annan. Jag fick då till svar att han inte fick sälja bilar utan det var försäljarnas jobb. Jag förklarade då hur jobbigt jag tyckte det var, men tyvärr, han kunde inte hjälpa mig utan jag var tvungen att ta kontakt med försäljningsavdelningen och kunde där säga att jag ville ha en annan försäljare. Men eftersom jag i det här läget drog alla över en kam så hälsade jag då min kompis att jag skulle köpa ett annat bilmärke. Han bad mig då vänta för han skulle kolla upp saken och återkomma till mig nästa dag.
Nästa dag ringer han till mig och meddelar att han inte får sälja en bil till mig men han har en kille på rätt avdelning som han känner väl och som han informerat om hur jag känner. Jag tvekar länge men går sedan med på att träffa den här killen under villkoret att min kompis är med och styr upp det hela - med andra ord säger ifrån när det blir tjat om lull lull.
Sagt och gjort! Vi bestämmer en tid när alla kan och jag kommer dit och är mycket skeptisk. Det kan inte finnas någon bilförsäljare som inte lismar, fjäskar och tjatar. Men tänk vad fel jag hade. Jag träffar då för första gången Peter. (Han är bara så himla bra så jag måste få säga vad han egentligen heter) Det var inget tjat, han förstod helt min inställning, han fixade fram en bra bruksbil till ett bra företagspris. Alla var nöjda.
Idag har jag pratat med Peter flera gånger i telefon och jag har lika roligt varje gång. Nu är det en fröjd att köpa bil. Han har sålt flera taxibilar till mig och även några privatbilar. S80'n som jag har privat fixade han åt mig till ett kanonpris. Det här är en kille som är:
•1. Mycket trevlig
•2. Spontan och rolig. (Han kan vräka ur sig vad som helst tror jag)
•3. Mycket lyhörd för vad det är jag vill ha
•4. Ser alltid till att jag får det bästa pris han kan erbjuda mig
•5. Försöker som sagt inte få mig att köpa något jag inte behöver
•6. Försöker aldrig imponera eller fjäska
•7. Dessutom snygg! (Det gör ju inte saken sämre i alla fall)
Men idag har han gett mig beslutsångest. När jag köpt bilar i Örebro så har det aldrig varit några problem med vilken färg man ska ha på bilen eftersom alla bilar i Taxi Örebro ska vara vita. Här i Karlskoga - Degerfors får man ha vilken färg man vill. I det erbjudande han gett mig ingår dessutom metalliclack. Vita bilar finns inte i metallic och jag är ju för snål för att bjuda Rejmes på det.
Har gjort plus och minus listor i huvudet hela dagen. Silver är praktiskt, skiten syns inte så väl och man behöver inte stå i tvätthallen varje dag, men jag vet inte om jag tycker det är så snyggt. En tråkig färg eller egentligen ingen färg alls. Blå eller mörkgrå är snyggt, allra snyggast är svart, men då blir det tvätt varje dag och dessutom risk för att bilen måste skinnas efter varje tvätt. En mycket god vän till mig tyckte att jag i alla fall skulle ta en vit bil igen. För det första för att han tycker den är snygg men också för att - som han uttryckte det - den har blivit mitt signum. Alla vet vem tjejen i den vita taxin är.
Hmm... Är det bra eller dåligt?
M kör taxi
Allas vår älskade M har faktiskt taxikort och det har hänt några gånger att hon satt sig bakom ratten i just en taxi. Som väl är så händer det inte så ofta. För ni kan ju tänka er hur tokigt det kan bli. Vissa saker är bara för mycket och det kan jag absolut inte berätta om här eftersom det faktiskt kan finnas kunder till oss som läser, men några lite mer oskylda saker ska jag nog kunna berätta. (Om hon sen lovar mig att aldrig någonsin köra taxi något mer så kanske jag kan ta dom andra sakerna också.)
Alla är nog lite nervösa inför sitt första skift i taxin, precis som jag kan tänka mig att alla är första dagen på jobbet eller i skolan. Men för M blir det både nervöst och snurrigare än vanligt, hur nu det är möjligt. Hur som helst skulle hon en dag köra ett skift åt en åkare. Allt flöt på bra, hon gjorde sitt jobb, körde de körningar hon blev bokad på, var trevlig mot kunder osv. Men på eftermiddagen blir hon bokad på en körning som ska gå till Lindesberg. De flesta blir överlyckliga för en sådan körning när man snurrat i stan hela dagen. En tripp på ca fyra mil och bra med pengar. Men M funkar ju inte som andra. Hon konstaterar att hon "bara" har halv tank och tackar därför vänligt men bestämt nej till körningen med just den motiveringen att hon inte tror att bensinen kommer räcka hela vägen dit.
Några år senare får M av någon anledning för sig att hon ska sätta sig i taxin igen. Eftersom det nu gått några år sen hon körde senast är hon väldigt nervös, och väldigt sällskapssjuk. Hon ställer sig på en taxihållplats på väster där hon blir först i kön. Efter ett tag har hon tråkigt och ringer till mig.
- Hej Mimmi. Vad gör du?
- Hej M. Jag står på öster och väntar på körning.
- Kan inte du komma hit?
- Nej, varför då?
- Jag är lite nervös och tänkte du skulle visa mig lite saker.
- Men kom hit då.
- Nej, jag är ju först här.
Snäll som man är - eller dum kanske, som jag sagt förut är det väldig svårt att säga nej till henne - så åkte jag tvärs över stan för att hjälpa henne. Just när jag parkerat bilen bakom henne, klivit ur bilen och gått fram till henne så åker hon. På telefon förklarar hon att hon fick körning. Någon sekund senare rullar kollegan S in på samma hållplats. Han kommer ur bilen och frågar mig om jag sett M och det har jag ju. Han hade också blivit ombedd att komma till henne för att hjälpa henne. Han hade stått först på sin hållplats på norr. Vad kunde vi göra mer än skratta. (Så här i efterhand så kan jag ju erkänna att båda jag och S gick på den här finten några gånger, hon är som sagt svår att säga nej till.)
Nattskift...
Som jag nämnt förut så händer det i alla fall lite mer på nätterna där. Eller gjorde i alla fall på den tiden jag körde nätter där. För det första var man fler bilar ute så det fanns ju alltid någon att umgås med. Sen smårullade det lite mest hela tiden så man kunde inte räkna med att få sova något. Det ska man väl egentligen inte göra heller när man jobbar. Men visst kunde det hända att man lutade förarstolen tillbaka och tog sig en lur framåt småtimmarna. Nu ska jag berätta lite om några kollegor till mig från den tiden. Ingen av dom kör taxi idag så det är ingen risk att ni får åka med någon av dem.
Vi börjar med S. Han var en natt osedvanligt trött. Åkte och ställde sig på hållplatsen utanför Scandic Hotell i Västhaga för att få var ifred och just ta sig en liten lur. Han skrivade tillbaka förarstolen så långt det gick och la sig skönt tillrätta, och somnade in, tyngre än han tänkt sig. Efter någon timme kommer en kund ut från hotellet och frågar om han kan bli körd till flyget. Min då yrvakna kollega slänger sig ur bilen, hjälper kunden in med väskorna i bagageutrymmet, öppnar dörren för sin kund och sätter sig själv på förarplatsen och kör iväg mot flyget. Halvvägs, någonstans på motorvägen skulle jag tro tycker S att han sitter lite konstigt och skruvar lite på sig och upptäcker att hans stol fortfarande är i vågrätt läge. Pinsamt. Men han fortsätter hela vägen till flyget utan ryggstöd. Men kan ju gissa att kunden talade om detta för en och annan av sina vänner sen.
En annan morgon satt en annan av mina kollegor och sov vid Centralen. Han vaknar av att bakdörren öppnas och en herre frågar om taxin är ledig. Kollegan säger ja och lägger i driven och åker iväg. Framme vid utfarten från Centalen, ca 300 meter från taxistoplen vänder sig kollegan om för att fråga kunden vart han vill åka och finner att det i baksätet endast finns en portfölj. Kunden stod snopen kvar vid stolpen och undrade säkert över om han kust blivit rånad på sin väska.
Det är viktigt att kolla så att alla verkligen är med. Man måste räkna antalet dörrar som öppnas och stängs. Just detta ska jag berätta mer om en annan gång.
Var bara tvungen...
Läste en bra grej på en vägg häromdagen - apropå klotter. Har en känsla av att jag hört det förut i någon film eller något men hur som helst är det - tycker jag - så himla bra att jag bara måste skriva ner det för att inte glömma bort det.
If you want something really badly, set it free. If it comes back to you, it's yours forever, if it not, it was never yours in the beginning.
Ännu en grej som inte har med taxi att göra egentligen men jag var bara tvungen...
Rondeller i Degerfors
Här i Degerfors har man också byggt om korsningar till rondeller och jag medger att det på vissa ställen har varit bra. Som till exempel i korsningen Medborgargatan - Storgatan. (Den jag berättade om i ett tidigare inlägg.) Men, som vanligt ett men, vissa av dessa byggen har ibland blivit lite underliga.
Vi börjar med den som ligger på Centralgatan. Denna gata är - för er som inte känner till Degerfors - en lååång raksträcka där hastighetsbegränsningen är 30 km. Varför det är en så låg begränsning just här har jag aldrig förstått och säkert ingen annan heller eftersom ingen kör just 30 här. Mitt på denna raksträcka korsar Lokstallsgatan. Där har man gjort något som jag tror ska vara en rondell men som mest liknar ett cirkelformat farthinder. Jag har aldrig sett någon som "åkt runt" denna kulle. Alla åker tvärs över.
På Västra Långgatan har vi en annan. Här är det en korsning som i sig själv är lite underlig eftersom det är fler än två gator som korsar varandra och dessutom inte gör det i räta vinklar. Om man kommer och åker på en av gatorna och ska fortsätta på samma gata efter rondellen så är det inte säkert att man ska köra rakt, utan man kanske helt ska byta färdriktning. Men det är inte det som är det mest underliga med denna rondell, utan det faktum att den lilla kullen i mitten, som just visar att det är en rondell, absolut inte ligger i just mitten utan lite i kanten. Vad resulterar det då i? Jo, att om man till exempel kommer och åker på Västra Långgatan och ska forstsätta på den efter rondellen så ska man liksom sväga skarpt vänser för att sen gira skarpt höger och sen vänster igen för att lyckas ta sig runt denna kulle. Har inte sett någon som gör det. Alla kör rakt och alltså i vänstervarv. Eller det blir inte ens något varv eftersom man inte ens är i närheten av kullen.
Nästa underliga korsning är den vid Statoil. Det är faktiskt ingen rondell utan bara en konstigt byggd korsning med väjningsplikt mitt på refugen. De flesta som kommer till Degerfors för första gången tror att det är en rondell eftersom det ser ut som en sådan med blommor i mitten på sommaren och en fin stålgran på vintern. Här krockas det med jämna mellanrum och den som är skyldig ser alltid lika förvånad ut.
Vår nya rondell som jag nämnde först har inte fått några fina prydnader i mitten än och jag och mina kunder brukar ibland ha gissningslekar om vad man planerar att göra med den stora jordhögen. Jag hoppas det blir något snyggt. Vi har två rondellprydnader hittills i Degerfors. (Nu tänker jag till och med lägga upp lite bilder) Den ena är det inget snack om vad den föreställer. Den ligger vid Stora Valla som är stoltheten här. DIF's hemma arena. (Om du inte visste det så pratar jag om fotboll men säg för guds skull inte till någon infödd att du inte fattade vad det handlade om) Självklart en fotboll!
Den andra som ligger vid Rakavägen, infarten till Degerfors från Karlskoga hållet, är lite mer svår att tyda. När jag såg den första gången så tänkte jag nog bara ful modern konst eller något i den stilen, men min extra chaufför har numera talat om vad den föreställer. Nu kan jag bara se det och inget annat.
En slak pitt!
Fast om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt inte att konstnären hade samma fantasi som min chaufför...
Kan man skämta för mycket?
När jag senare talade med chauffören som fått körningen fick jag reda på att killen var från en helt annan stad. Han hade träffat några killar på nätet när han spelade spel och bestämt sig för att träffa dem. De hade hämtat upp honom på centralen kvällen innan och åkt till en lägenhet någonstans och festat. Killen hade råkat dricka lite för mycket och vaknat upp en bra bit utanför stan. Det enda han hade var e-post adresser till sina polare. Inga telefonnummer, inga adresser, ingenting. Chauffören såg till att killen hamnade på rätt tåg hem, taxi kan ibland vara räddaren i nöden.
Men nu till något helt annat. Jag tycker om att skoja med folk men ibland kan det bara bli så himla fel. Jag skulle jobba min första natt i växlen på mycket länge. Jag hade inte lyckats sova ordentligt innan och var därför väldigt trött och lite orolig för hur det hela skulle gå. När den sista kvällstelefonisten gick hem och jag blev ensam ringde jag därför till chauffören som körde i Degerfors denna natt. Vi kallar honom för N. Följande samtal utspelade sig.
- Hej N! Allt väl med dig? Du nu ska jag jobba natt och du måste "hålla mig sällskap" hela natten så jag inte somnar.
- Hej du! Skulle inte tro det! Jag tänkter gå och lägga mig! Det blir ändå inga körningar här inatt.
- Ha ha ha! Vi får väl se. Men jag ringer dig om en stund om jag blir för trött...
- Det låter du bli för jag ska sova!
Tonen var hjärtlig och vi skojade friskt, lade på luren och jag svarade på några få samtal. Sen kom den lilla "elaka" Mimmi inflygandes i min hjärna... Nu skulle jag jävlas med honom. Jag visste att han precis klätt av sig och lagt sig i sängen för att sova. Jag la in en körning med hämtning på taxistation och skrev i anmärkningen: "Skulle bara kolla så du inte sov!"
Jag ser på dataskärmen hur N går ut i bilen och slår bort körningen och mycket riktigt så ringer det på chaufförsnumret någon minut senare. Vi skrattar båda två och jag det sista jag säger innan vi lägger på luren är:
- Det är ingen idé att du går och lägger dig för det ringer nog snart någon från Backmansgatan och vill ha bil.
Han skrattar tillbaka och vi lägger på luren. Ungefär en kvart senare händer det otroliga att det ringer en kille från Backmansgatan i Degerfors och vill ha bil. Jag lägger in körningen och bokar N, som naturligtvis tror att jag ännu en gång skojar och slår bort även denna körning. Just då börjar det ringa på lite i växlen och eftersom jag är ensam så är det bara att försöka hinna svara på alla samtal.
När jag efter en stund får en liten paus lägger jag åter in körningen på Backmansgatan och bokar N. Även denna gång slår N bort körningen men nu ringer jag till honom. Jag är väldigt full i skratt eftersom situationen är så komisk och otrolig så är N övertygad om att jag skämtar med honom. Jag försöker förtvivlat få honom att förstå att det faktiskt är en kund som vill åka, men han bara skrattar och lägger på luren. Nu börjar jag bli lite smått orolig.
Kunden från Backmansgatan ringer om och frågar vart bilen är. Den skulle ju komma på en gång. Jag ursäktar och säger att det är på väg. Till slut får jag i alla fall tag på N och lyckas övertyga honom om att han måste åka till Backmansgatan. En halvtimme senare ringer N.
- Det var ju en kund som ville åka!
Det där var något jag aldrig gjorde om!
Otacksamhet?
Mitt jobb är ett serviceyrke och just det, att ge bra service, är något jag sätter väldigt högt. Det är en självklarhet att gå ur bilen och öppna dörren för kunder, oavsett om det är en gammal eller ung människa, oavsett samhällsklass eller om körningen klassas som bra eller dålig. Jag anser att det är mitt jobb att vara trevlig och behöver inte få "beröm" för det - även om det naturligtvis är roligt när man får det.
Nu ska jag ta exemplet med äldre. De flesta äldre som vi kör har svårt att gå, komma i och ur bilen eller har problem på ett eller annat sätt. Det är ju därför dom han färdtjänst. Jag kräver som sagt ingen tacksamet från dom eftersom det just är mitt jobb att hjälpa dom. De flesta är ändå mycket tacksamma och trevliga. Men ibland undrar man om inte vanligt hyfs eller ett vanligt väluppfostrat sätt är för mycket begärt.
För någon vecka sedan körde jag charter i Karlskoga. Det innebär att man är uppbokad i ett och samma planetpass hela dagen och kör således bara sådana transtporter hela dagen. (Om det är roligt eller inte tänker jag inte diskutera här) Dessa dagar kan ibland vara lite stressiga - även om jag som sagt sällan blir stressad - eftersom det går i ett hela tiden. Man har tider att passa och blir man sen på ett ställe kan det vara svårt att köra ikapp. Men något jag lärt mig är att aldrig försöka skynda på en människa som har svårt med att till exempel komma in i bilen. Om man stressar brukar det i stället låsa sig och ta ännu längre tid. Därför svarar jag alltid att jag har all tid i världen när någon ber om ursäkt för att det tar lite tid.
I alla fall fick jag hämta en dam på en vårdinrättning och köra henne hem. På köruppdraget stod det att jag skulle följa henne in i lägneheten samt koden till porten. Inga problem för mig! Det började när jag hämtade damen att hon inte ens sa hej utan bara krävde att få sitta i framsätet. Eftersom jag inte hade någon som satt där så svarade jag henne vänligt att hon självklart skulle få göra det. Under den korta resan sa hon inte ett ord, och jag respektarar att en del människor inte har lust att sitta och småkonversera.
Väl framme på hennes hemadress lastade jag ur rullatorn samt hjälpte henne ur bilen. När vi kom fram till proten fungerade inte portkoden jag fått. Jag provade flera gånger utan resultat. Jag vände mig då till henne och frågade om man bytt postkod och om hon i så fall kunde den nya koden. Jag fick ett snäsigt svar om att jag kunde ta fram nycklen som låg i hennes väska. Jag letade fram nyckeln, låste upp, höll upp dörren åt damen, öppnade hissdörren och hjälpte henne in där. Det var en liten hiss och det var knappt att vi fick plats, jag damen och rullatorn. Jag gjorde mig så liten jag kunde för att ge damen och rullatorn bästa möjliga plats.
När i kom upp till lägenheten låste jag upp och öppnade dörren åt damen. Hon höll länge och väl på med någon avancerad parkering av rullatorn i trappuppgången och jag väntade tålmodigt. Väl inne i hennes tambur frågade jag henne vänligt om hon klarade sig själv nu. Hon svarade mig vresigt att jag minsann måste hjälpa henne med kappan. Självklart hjälpte jag henne av med kappan, hängde upp den på en galge i hallen, tog av henne mössan och placerade den på hatthyllan. Därefter fick jag skarpa order om att jag var tvungen att hjälpa henne längre in i lägenheten. Jag tog henne vid armen och ledde in henne i något som likande en matsal. Där forstatte det hagla order. Jag skulle hjälpa henne av med skorna, jag skulle se till att hon kom in i köket och jag är nästan säker på att om jag inte hade avbrutut henne hade hon även beordrat mig att sätta på kaffe. Men jag avbröt henne och sa vänligt men bestämt att jag inte hade tid att hjälpa henne mer eftersom jag hade andra kunder som väntade på mig. Då fräste hon något om att taxichaufförer var otrevliga och ohjälpsamma. Då brast det för mig. Jag kunde inte var tyst längre.
- Men det är just det jag är, taxichaufför. Jag jobbar inte i hemtjänsten. Sen lämnade jag lägenheten.
Jag kräver som sagt ingen tacksamhet från mina kunder men vanligt trevligt uppförande vore att föredra.
(Nu känner jag mig inte så arg längre, det är nyttigt att får skriva av sig lite.)
M igen
Som ni kanske förstår så var det inte så lätt för G att komma underfund med M:s alla papper och doningar men jag tycker han klarade det bra ändå. M har en almanacka där hon antecknar saker så som, skollov, ändrignar i schemor och annat som har med skolskjutsar att göra. G blev instruerad att hålla koll i almanackan. Ingen lätt uppgift eftersom M ofta har bråttom när hon skriver - vilket då kan resultera i att vissa bokstäver blir oläsliga, ibland även för henne själv - och hon har även lite problem med stavningar ibland. För att ta ett exempel på det fick en chaufför en gång en vägbeskrivning på skärmen som avslutades med att kunden bodde i "ett röt hus med vita knuttar".
Hur som helst satt G och tittade i almanackan och hittade något som han tyckte var lite underligt. På en av dagarna stod det Planet och sen ett klockslag. Han frågade M om detta som inte heller kunde förstå den anteckningen. Vi kör ju - som jag talat om förut - Planetkörningar åt länstrafiken men det är knappast något som M skulle ha anledning att anteckna. Hon funderade men kunde för sitt liv inte komma på varför hon skrivit så. För att inte snurra till huvudet för mycket går hon ut och tar ett bloss på trappan.
När hon kommer in igen har hon kommit på det! Det står inte Planet - alltså sådana körningar som vi kör eller sådana som Pluto och Saturnus. Det står Planet! Som i flygplanet! Planet till Thailand går den tiden den dagen! Hon skev upp det för att hon inte skulle glömma bort att hon skulle åka den dagen. Det blir förstås ett allmänt skratt i hela växeln men historen slutar inte här.
Dagen innan M och hennes sambo ska åka till Thailand har M tagit ledigt för att packa. (Jag kan ju nämna att vi som jobbade i växeln tiden innan dom skulle åka var ganska så trötta på att höra om M:s resa. Visst vi var nog lite avundsjuka också, men mest trötta.) Hur som helst så ringer M till växeln och är i upplösningstillstånd. (Jag vet för det var jag som svarade)
- Hej Mimmi! Kan du kolla i almanackan vilken dag det är vi ska åka till Thailand!
- Men lilla gumman det är ju imorgon, det vet du ju.
- Nej, jag är osäker, för en släktning ringde till mig nu och tyckte det var konstigt att vi fortfarande var hemma och nu har jag pratat med min sambo och han är också osäker på om det kanske inte var idag vi skulle åka. (Jag hoppas att ni kan föreställa er deperationen! Jag kände den och hade verkligen svårt att hålla mig för skratt)
För att lugna henne gick jag och hämtade almanackan och läste lugnt upp den berömda anteckningen om Planet och tiden, konstaterade att den stod på morgondagens datum.
Ni som känner henne och hennes sambo kan säkert se hur dom far runt i lägenhetet helt förvirrade och panikslagna, och sen sitter och skrattar åt alltihop!
Politik
Härom veckan körde jag en medelålders, välklädd, vältalig och mycket trevlig herre. Vi började som man oftast gör att tala om vädret, med efter en stund vände samtalet till politik. (Fråga mig inte hur det gick till för av erfarenhet undviker jag dessa diskussioner i taxin) Hur som helst fick jag av min kund reda på mycket intressanta saker. Visste du till exempel att USA inom en snar framtid kommer vara en diktatur? Nej, inte jag heller och jag ställde mig också väldigt frågande till detta. Men jag fick svar på tal.
Mannen jag körde hade jobbat många år i Afrika, och tydligen på väldigt många olika platser där. Jag som aldrig varit i Afrika och inte är så väldigt insatt i afrikansk politik lyssnade uppmärksamt. Den första informationen jag fick mig tilldelad var att samtliga stater i Afrika var diktaturer. Detta ställde jag mig också lite undrande till, stämmer verkligen det? Jo då, han visste minsann. Han hade ju varit där! (Och jag fick än en gång erkänna att jag faktiskt aldrig satt min fot på denna kontinent) Hur som helst så fortsatte mannen sin Afrikalektion. Samtliga stater styrs dessutom av negrer. (Hans uttryck! Inte mitt!) Alltså, negrer kan inte driva demokrati, USA har fått en neger till president! Självklart kan det bara sluta på ett enda sätt!
Vilken underbar slutledningsförmåga! Att inte amerikanarna har tänkt på detta!
Människors likheter och olikheter
Det jag egentligen vill komma fram till är att trots att vi alla är så himla olika så finns det vissa saker som är lika. Det jag nu tänker på är samtalsämnen folk väljer i en taxi. Jag har nämnt det förut, det här med vädret, men det tror jag är typsikt svenskt och inte har något med taxi att göra. Men nu tänkte jag dra några standardfraser som jag hör - kanske inte dagligen - men i alla fall väldigt frekvent.
Har ni mycket att göra idag?
Går bilen bra? Är du nöjd med den? Vad är det för sort?
Är det inte otäckt att vara tjej och köra taxi?
Kan du slå av taxametern?
Hur länge jobbar du?
Du är så jävla fin! Kan du inte bli med in? (Mest sannolik från överförfriskad man)
Som man kan gissa har jag narturligtvis standradsvar på samtliga av dessa. Min reflektion är bara den att hur olika människor än är så tänker man tydligen lika i vissa situationer. Kanske för att vi alla är människor.
Det skulle vara intressant att veta vad en taxichaufför i till exempel Japan får höra för standardfraser.
Svartkörningar
Taxi har nog i alla tider förknippats med svarta pengar. Det är säkert inte helt oförtjänt, men faktum är att jag sällan eller aldrig kör svart. För det första av den enkla anledningen att företaget behöver pengarna bättre än mig och sen för att om det ska vara någon riktig förtjänst så ska man sätta det i system och ha kolla på hur mycket man får in. Ingenting för mitt samvete i alla fall.
Det som egentligen är besvärligast med mitt tankesätt är att man lätt blir idiotförklarad. Framförallt om man råkar säga att man äger bilen själv och inte är anställd. Av den anledningen är bilen aldrig min på helgkvällar. Jag är anställd och vill inte lura min åkare. Det argumentet köper de flesta och diskussionen är avslutad.
När jag körde i Örebro hände det allt som oftast att det kom fram folk till taxihållplatsen på Stortorget och ville åka till Kumla. Standard dialogen kunde se ut som följer:
- Hej, vad kostar det att åka till Kumla?
- Ungefär 250 kronor (Jag vet, det är ett tag sen det här)
- Hur mycket ska du ha om du kör svart?
- 400 kronor. (Mitt standardsvar)
- Men det är ju dyrare!
- Ja, jag tar ju en risk genom att göra något olagligt!
Det brukade inte bli något mer tjafs utan kunden fann sig i att åka på taxameter.
Men det finns undantag. Jag fick en kväll en hämtning av medelåldersman på Frimis. Han skulle åka till Lindesberg, en superbra skjuts! Men jag fick bara köra honom på det villkoret att jag körde svart. Ärlig som jag är så talade jag om att jag inte gör det. Så skulle han beställa ny bil! Jag frågade hur mycket han tänkt sig att betala och säger ett pris som är betydligt högre än vad det kostar på mätaren, så jag ger med mig och vi åker - utan taxametern påslagen - till Lindesberg. Han var mycket nöjd och tyckte att jag gott kunde lägga ner mina dumma principer och fatta att både han och jag tjänade på detta. (Hur han nu fick ihop den uträkningen har jag aldrig riktigt förstått.) Hur som helst så betalade han det överenskomna beloppet plus dricks, för det tyckte han att jag var värd. På vägen hem slog jag på taxametern och plockade in pengarna i bolaget.
Nöjda kunder är bra kunder!
Tålamod
Som taxichaufför måste man i vissa lägen ha en ängels tålamod. Det kan till exempel vara när man kör skolbarn som har svårt att sitta still eller har väldigt mycket att berätta med väldigt hög röst. Äldre som kan vara väldigt omständiga, som måste kolla två gånger om dom stängt av spisen, kontollera minst två gånger att ytterdörren är låst, med båda låsen, som kommer på när det är dags att sätta sig i bilen, och jag har packat in rullator och väska i barageutrymmet, att det var något i väskan som måste tas fram just precis vid detta tillfälle. Det som hände mig förra veckan, jag körde en förståndahandikappad kille som helt enkelt vägrade gå ur bilen när han kom hem. Eller varför inte killen eller tjejen som fått lite för mycket alkohol i kroppen och vill tala ut med taxichauffören om livets alla orättvisor och det även efter det att man nått slutmålet, stängt av taxametern, fått betalt och även tackat ja till nästa körning.
Vid dessa tillfällen gäller det att inte tappa humöret eller bli stressad. Bara ta ett djupt andetag och gilla läget. Men det finns tillfällen när det liksom brister. När tålamodet är slut. Det händer även mig - konstigt nog - men det gör det faktiskt. Jag har egentligen svårt att bli stressad. Men här kommer i alla fall historien om en av dessa få gånger. (Den är faktiskt lite relaterad till föregående inlägg.)
Helgkväll och krogen är slut. Blir bokad på hämtning på ett av Örebros inneställen. När jag kommer dit är det helt folktomt med undantag för ett par som står tätt omslingrande och har glömt världen utanför. Det är ganska lungt, jag sneglar bort mot taxistolpen på Stortorget, inte en människa. Vid den här tiden börjar man bli ganska trött så jag bestämmer mig för att luta mig bakåt en stund och vänta ett tag till, det kan ju vara någon personal från krogen som beställt taxi.
Efter uppskattningsvis tio minuter bestämmer jag mig för att åka därifrån och lägger i växeln. Då vaknar den kärlekskranke killen till och vinkar åt mig att stanna. Han kommer fram och säger sitt namn och det är faktiskt han som har beställt taxin. Han stuvar in sig själv och sin - antaglien nyvunna - kärlek i bilen och uppger sin adress. En resa som tar mindre än tio minuter. Som jag nämde i föregående inlägg använder man inte bilens innerbackspelgel i dessa lägen men tyvärr kan man ju inte stänga av öronen lika lätt. Efter någon minut ändras ljuden i baksätet och jag slår en snabb koll i backspelgeln trots allt. Tjejen är borta. Jag vänder då på huvudet och upptäcker då att killen sitter skönt tillbakalutad med byxorna i knävecken. Som tur är ser jag inte hans ädlare delar utan bara tjejens bakhuvud. Men då får jag faktiskt nog. Jag kör in bilen till kanten och talar vänligt men bestämt om för paret att nu är det dags att kliva ur bilen. Av någon konstig anledning protesterar dom inte utan killen drar upp sina byxor - nej, jag tittade inte - letar på sin plånbok i bakfickan, betalar och kliver ur bilen.
Det blir oftast lite extra städning av bilen efter helgnätter men det finns fakiskt gränser för vilka sorts fläckar man har lust att torka upp.
Bortamatch
Det är ju inte alltför ovanligt att folk hamnar på ställen dom inte riktigt hade tänkt sig hamna från början, framförallt kan ju detta lätt hända efter en kväll på krogen. Som taxichaufför är man också på ett vis delaktig i detta, medvetet eller omedvetet, eftersom det är ganska vanligt att man tar en taxi till "fel" adress. Man har naturligtvis inga moraliska aspekter i detta eftersom folk har rätt att åka vart dom vill, men man kan ju ibland inte undgå att få veta saker som man inte behöver veta.
Vid ett tillfälle hämtade jag två killar utanför en krog i Örebro, båda satte sig i baksätet, och just som vi skulle åka iväg kom en tjej och knackade på sidorutan. Killarna öppnade dörren, hade ett kort samtal med tjejen varpå hon trängde sig in mellan killarna. Jag fick order om att köra till en adress i Björkhaga som ligger i utkanten av Örebro. Efter en stund blev killen som satt bakom mig och tjejen mer än trevliga mot varandra. Vad den andra killen gjorde i det här läget vet jag inte eftersom jag undvek att titta i backspegeln. (Det är tur att det finns sidospeglar på moderna bilar.)
Väl framme i Björkhaga kliver killen bakom mig ur bilen, säger hejdå till sina vänner och går in till sig. Nästa körorder blir Garphyttan som ligger några mil utanför Örebro. Även denna gång blir tjejen mer än trevlig fast denna gång då mot kille nummer två. Väl framme i Garphyttan blir det en het viskande diskussion i baksätet. Jag uppfattar inte allt som sägs men helt klart är de inte överens om hur natten ska fortsätta. Det slutar i alla fall med att killen kliver ur bilen, öppnar passagerardörren, konstaterar vad taxametern står på, betalar dubbla beloppet och ger mig order om att köra hem tjejen. Det visade sig att hon bodde bara ett stenkast från krogen där resan startade. Det kostar att ligga på topp!
Under en period arbetade jag i taxis växel och följande samtal utspelade sig tidigt en söndagsmorgon:
- Hej, jag skulle vilja ha en bil till Villéngatan i Kumla. (En kille som ringer)
- Ska ni åka inom Kumla? Frågar jag, eftersom vi inte har så många bilar där vill vi gärna ha koll på om dom lämnar staden. Det prasslar lite i luren och jag hör en väsning i bakgrunden:
- Var bor du? Killen återväder till luren och säger:
- Ja, bilen ska åka inom Kumla?
- Och namnet tack. Ännu ett prasslande och väsande:
- Vad heter du?
I vissa lägen är det tillåtet att använda sin fantasi och bara hitta på ett namn typ Andersson.
Degerfors vs Örebro
När jag till exempel åker ner till Kronhallen för att handla lite, för att försöka fylla ut det stora tomrummet i kylen, så händer det inte alltför sällan att någon av mina kunder kommer fram, hälsar och småpratar lite. Det här hade jag jätte svårt för i början men nu tycker jag det är trevligt.
Idag var jag och barnen på utfykt. Vi åkte till Gryten som är ett fritidsområde en bit utanför Degerfors. Det är en sjö med en liten vandringsled runt. Vi parkerade bilen och tog en promenad fram till en grillplats där vi tände en brasa och grillade korv. Helmysigt. Vi stod där och mös när jag kände att det var någon som stod bakom mig och tittade på mig. Jag vände mig om och där stod en av de funktionshindrade som vi kör till jobbet varje dag. Jag hälsade glatt på honom och då dök hans mamma upp. Hon började genast prata med mig - jag har för övrigt aldrig träffat henne förut - och vi stod minst en halvtimme och pratade om både det ena och det andra. Mycket trevligt - att hon sen var gotlänning gjorde ju inte saken sämre eftersom jag alltid varit svag för gotlänningar, underbar dialekt. Sådant här hände aldrig i Örebro.
När jag flyttade hit drabbades jag av någon konstig anledning av flertalet punkteringar. Nu har faktiskt Degerfors en däckverkstad så det var bara att bege sig dit. Jag var själv lite stönig inför att börja om från början med allt. Alltså, eftersom jag har haft taxi (flera taxibilar) i Örebro under så många år så har man ju byggt upp ett nät av verkstäder och annat som man är i behov av, blivit en återkommande kund på dessa ställen och fått en personlig kontakt som är ovärderlig. Men jag insåg ju snart att jag inte kunde sitta och åka till Örebro så fort det blev något strul med bilen. Så jag tog kontakt med den lokala däckverstaden. Dom var väldigt trevliga, fick alla mina uppgifter om företaget för att kunna fakturera och så var det inget mer med det. Någon vecka senare drabbas jag av nästa punktering och beger mig åter till ovannämnda verkstad. När däcket är lagat och jag går fram till kundmottagningen för att tala om vart dom ska skicka fakturan är det redan klart. Det tog alltså ett besök att bli kändis.
En dag när jag kommer ner till taxistationen blir jag informerad om att jag någon dag tidigare stått och pratat med en karl vid Statoil. Jag funderar en stund och nej, det stämmer inte. Jodå, dom hade sett mig, och länge hade vi stått där också. Vem var det och varför kunde jag inte erkänna det? Jag bläddrar bakåt i hjärnan men nej, jag har inget minne av att jag stått och pratat med någon karl. (Det här hände dessutom när jag precis flyttat hit och då kände jag inte många själar på denna ort) Men mina kollegor gav sig inte, dom hade passerat flera gånger och alla var överens om att det var jag som stått där, dom hade dessutom sett min taxi. Min hjärna jobbade febrilt men jag kunde för allt i världen inte komma på vem det skulle kunnat vara. Jodå, han hade en vit buss. Då trillade poletten ner. Jag hade kommit åkandes förbi macken när jag upptäckt att mitt ex stod där och såg lite bortkommen ut. Jag hade stannat och mycket riktigt hade han en hämtning på Västra Jannelund och var lite osäker på vart det låg. Jag förklarade det för honom och eftersom han inte skulle hämta förens om en halvtimme och jag inte heller hade någon körning på gång blev vi ståendes att prata om ungarna, rökte lite och bara fördrev tiden. Detta hade jag naturligtvis inte lagt på minnet, och besvikelsen var tydlig hos mina kollegor.
Det sistnämnda är en av de saker som ibland får mig att längta tillbaka till Örebro.
