TAXISNACK

Idag är jag på dåligt humör! Det händer i och för sig inte så ofta. För det mesta är jag en glad skit men idag blev jag sur. Tänker inte gå in på det eftersom det om en stund kommer ha runnit av mig, men bara för att, så tänker jag göra en reflektion över saker som faktiskt kan irritera mig lite. (Bara för att förtydliga så är det inte nedanstående som fått mig på dåligt humör idag.)

Mitt jobb är ett serviceyrke och just det, att ge bra service, är något jag sätter väldigt högt. Det är en självklarhet att gå ur bilen och öppna dörren för kunder, oavsett om det är en gammal eller ung människa, oavsett samhällsklass eller om körningen klassas som bra eller dålig. Jag anser att det är mitt jobb att vara trevlig och behöver inte få "beröm" för det - även om det naturligtvis är roligt när man får det.

Nu ska jag ta exemplet med äldre. De flesta äldre som vi kör har svårt att gå, komma i och ur bilen eller har problem på ett eller annat sätt. Det är ju därför dom han färdtjänst. Jag kräver som sagt ingen tacksamet från dom eftersom det just är mitt jobb att hjälpa dom. De flesta är ändå mycket tacksamma och trevliga. Men ibland undrar man om inte vanligt hyfs eller ett vanligt väluppfostrat sätt är för mycket begärt.

För någon vecka sedan körde jag charter i Karlskoga. Det innebär att man är uppbokad i ett och samma planetpass hela dagen och kör således bara sådana transtporter hela dagen. (Om det är roligt eller inte tänker jag inte diskutera här) Dessa dagar kan ibland vara lite stressiga - även om jag som sagt sällan blir stressad - eftersom det går i ett hela tiden. Man har tider att passa och blir man sen på ett ställe kan det vara svårt att köra ikapp. Men något jag lärt mig är att aldrig försöka skynda på en människa som har svårt med att till exempel komma in i bilen. Om man stressar brukar det i stället låsa sig och ta ännu längre tid. Därför svarar jag alltid att jag har all tid i världen när någon ber om ursäkt för att det tar lite tid.

I alla fall fick jag hämta en dam på en vårdinrättning och köra henne hem. På köruppdraget stod det att jag skulle följa henne in i lägneheten samt koden till porten. Inga problem för mig! Det började när jag hämtade damen att hon inte ens sa hej utan bara krävde att få sitta i framsätet. Eftersom jag inte hade någon som satt där så svarade jag henne vänligt att hon självklart skulle få göra det. Under den korta resan sa hon inte ett ord, och jag respektarar att en del människor inte har lust att sitta och småkonversera.

Väl framme på hennes hemadress lastade jag ur rullatorn samt hjälpte henne ur bilen. När vi kom fram till proten fungerade inte portkoden jag fått. Jag provade flera gånger utan resultat. Jag vände mig då till henne och frågade om man bytt postkod och om hon i så fall kunde den nya koden. Jag fick ett snäsigt svar om att jag kunde ta fram nycklen som låg i hennes väska. Jag letade fram nyckeln, låste upp, höll upp dörren åt damen, öppnade hissdörren och hjälpte henne in där. Det var en liten hiss och det var knappt att vi fick plats, jag damen och rullatorn. Jag gjorde mig så liten jag kunde för att ge damen och rullatorn bästa möjliga plats.

När i kom upp till lägenheten låste jag upp och öppnade dörren åt damen. Hon höll länge och väl på med någon avancerad parkering av rullatorn i trappuppgången och jag väntade tålmodigt. Väl inne i hennes tambur frågade jag henne vänligt om hon klarade sig själv nu. Hon svarade mig vresigt att jag minsann måste hjälpa henne med kappan. Självklart hjälpte jag henne av med kappan, hängde upp den på en galge i hallen, tog av henne mössan och placerade den på hatthyllan. Därefter fick jag skarpa order om att jag var tvungen att hjälpa henne längre in i lägenheten. Jag tog henne vid armen och ledde in henne i något som likande en matsal. Där forstatte det hagla order. Jag skulle hjälpa henne av med skorna, jag skulle se till att hon kom in i köket och jag är nästan säker på att om jag inte hade avbrutut henne hade hon även beordrat mig att sätta på kaffe. Men jag avbröt henne och sa vänligt men bestämt att jag inte hade tid att hjälpa henne mer eftersom jag hade andra kunder som väntade på mig. Då fräste hon något om att taxichaufförer var otrevliga och ohjälpsamma. Då brast det för mig. Jag kunde inte var tyst längre.

- Men det är just det jag är, taxichaufför. Jag jobbar inte i hemtjänsten. Sen lämnade jag lägenheten.

Jag kräver som sagt ingen tacksamhet från mina kunder men vanligt trevligt uppförande vore att föredra.

(Nu känner jag mig inte så arg längre, det är nyttigt att får skriva av sig lite.)