TAXISNACK

Som taxichaufför måste man i vissa lägen ha en ängels tålamod. Det kan till exempel vara när man kör skolbarn som har svårt att sitta still eller har väldigt mycket att berätta med väldigt hög röst. Äldre som kan vara väldigt omständiga, som måste kolla två gånger om dom stängt av spisen, kontollera minst två gånger att ytterdörren är låst, med båda låsen, som kommer på när det är dags att sätta sig i bilen, och jag har packat in rullator och väska i barageutrymmet, att det var något i väskan som måste tas fram just precis vid detta tillfälle. Det som hände mig förra veckan, jag körde en förståndahandikappad kille som helt enkelt vägrade gå ur bilen när han kom hem. Eller varför inte killen eller tjejen som fått lite för mycket alkohol i kroppen och vill tala ut med taxichauffören om livets alla orättvisor och det även efter det att man nått slutmålet, stängt av taxametern, fått betalt och även tackat ja till nästa körning.

Vid dessa tillfällen gäller det att inte tappa humöret eller bli stressad. Bara ta ett djupt andetag och gilla läget. Men det finns tillfällen när det liksom brister. När tålamodet är slut. Det händer även mig - konstigt nog - men det gör det faktiskt. Jag har egentligen svårt att bli stressad. Men här kommer i alla fall historien om en av dessa få gånger. (Den är faktiskt lite relaterad till föregående inlägg.)

Helgkväll och krogen är slut. Blir bokad på hämtning på ett av Örebros inneställen. När jag kommer dit är det helt folktomt med undantag för ett par som står tätt omslingrande och har glömt världen utanför. Det är ganska lungt, jag sneglar bort mot taxistolpen på Stortorget, inte en människa. Vid den här tiden börjar man bli ganska trött så jag bestämmer mig för att luta mig bakåt en stund och vänta ett tag till, det kan ju vara någon personal från krogen som beställt taxi.

Efter uppskattningsvis tio minuter bestämmer jag mig för att åka därifrån och lägger i växeln. Då vaknar den kärlekskranke killen till och vinkar åt mig att stanna. Han kommer fram och säger sitt namn och det är faktiskt han som har beställt taxin. Han stuvar in sig själv och sin - antaglien nyvunna - kärlek i bilen och uppger sin adress. En resa som tar mindre än tio minuter. Som jag nämde i föregående inlägg använder man inte bilens innerbackspelgel i dessa lägen men tyvärr kan man ju inte stänga av öronen lika lätt. Efter någon minut ändras ljuden i baksätet och jag slår en snabb koll i backspelgeln trots allt. Tjejen är borta. Jag vänder då på huvudet och upptäcker då att killen sitter skönt tillbakalutad med byxorna i knävecken. Som tur är ser jag inte hans ädlare delar utan bara tjejens bakhuvud. Men då får jag faktiskt nog. Jag kör in bilen till kanten och talar vänligt men bestämt om för paret att nu är det dags att kliva ur bilen. Av någon konstig anledning protesterar dom inte utan killen drar upp sina byxor - nej, jag tittade inte - letar på sin plånbok i bakfickan, betalar och kliver ur bilen.

Det blir oftast lite extra städning av bilen efter helgnätter men det finns fakiskt gränser för vilka sorts fläckar man har lust att torka upp.