TAXISNACK

Hörde ett intressant resonemang på radion häromdagen. Det jag hörde var i och för sig ingen nyhet, men det sades med andra ord och fick mig att se ett nytt perspektiv.

Man pratade om gott och ont. Den första frågeställningen var om det kan finnas något gott om det inte finns något ont. Så klart det kan det men frågan är om man uppskattar det goda om det inte finns något ont. Något att fundera på. Min uppfattning är att vi gärna tar det som är bra för givet medans det som är dåligt gärna får mycket utrymme i våra liv. Till exempel så får man som jag i ett serviceyrke sällan beröm för att man är trevlig men om jag någon gång skulle vara motsatsen (tror nästan aldrig att det har hänt men jag vet ju kollegor som allt som oftast har dåliga dagar) så minns kunden det och berättar det gärna för vänner och bekanta. Den som läst den här bloggen förut vet att jag inte förväntar mig beröm för att jag är trevlig eftersom jag anser att det är en av mina uppgifter i mitt jobb och något man som kund har rätt att förvänta sig av mig. Jag tog det bara som exempel.

Den andra frågeställningen, eller det var nog mer ett konstaterande var att det finns väldigt få onda människor här i världen. Men tyvärr så får dom mycket utrymme och får många gånger härja fritt i alldeles för stor utsträckning. För att ta ett av de värsta exemplen så hade vi ju Hitler. Han måste väl ändå klassas som en ond människa. Hur kom det sig att han fick så mycket makt och fick göra allt det hemska han gjorde? Ja inte berodde det på att resten av mänskligheten också var ond i alla fall. Nä, det berodde på att det finns så många människor som inte vågar ta ställning. Människor som inte ens försöker ha en egen åsikt.

För att dra ner det i ett mindre mer övergripligt perspektiv han vi ta en skolklass, i stort sett vilken som helst. Där har vi ca 20 elever. Vi har kanske två som leder och tre som är på botten. De två ledarna ser till att de tre på botten varje dag har ett rent helvete i skolan. Hur kan detta pågå dag ut och dag in utan att något händer? Jo, för att de 15 andra eleverna inte vågar ta ställning. Om vi säger att fem (eller ibland kanske det till och med kan räcka med en) skulle ställa sig upp och säga sin verkliga åsikt - som till största sannolikhet är av god natur - så kanske hela förtrycket skulle upphöra och alla, inklusive de två ledarna, skulle må så mycket bättre.

Vad är det nu jag vill ha sagt med detta. Jo, de farligaste människorna i vårt samhälle kanske inte är de onda människorna utan de som inte vill, vågar eller fattar att ha en egen åsikt?

Enda sedan jag var liten har jag fått höra att jag är en "strider". Alltså en människa som säger vad jag tänker och tycker och strider för min sak. (Min sak är inte alltid min i sig men det är i alla fall min helt egna åsikt.) Detta ord "strider" har jag aldrig uppfattat som positivt men jag har ändå på något sätt aldrig lyckats att hålla käften. Tycker jag en sak så måste jag bara säga det. Det är som att orden liksom bara måste ut!

Förut har jag ibland önskat att jag vore en ja-sägare, en person utan åsikt eller en person som aldrig bryr sig. En person som aldrig tar åt sig eller som inte tar med sig sina åsikter till sängkammaren. En person som är som en gås, som man kan hälla hur mycket vatten på som hels utan någon reaktion.

Jag önskar inte det längre. Jag är jävligt stolt över att jag är en "riktigt" människa som vågar och törs trots att jag vet att jag många gånger möter en betongvägg av gamla föråldrade åsikter som oftast slutar i att man inte kan och vet något bara för att man antigen är för ung eller - som på senare tid när dom inte ens vill se mig som ung lägre - inte har någon snopp dinglandes mellan benen. Apropå det så hade jag en tanke en gång att skaffa en löspenis och sätta utanpå byxorna, att använda vid viktiga möten. Men tyvärr så tror jag inte att dom hade fattat, och ja, jag erkänner att jag faktiskt fegade ur där... (Men visst hade det varit häftigt?)

Jag fyllde år igår - inget att fira när man nått min ålder, men jag fick i alla fall världens bästa present. Jag fick äran att vara hundvakt åt Ginnie. Jag och barnen njöt hela dagen igår. Finns det något mysigare än en hund? Tyvärr funkar det ju inte för mig att ha hund på heltid eftersom jag jobbar så mycket. Men med lite tur så ska jag få ha denna lilla prinsessa tre veckor i maj när husse ska ge sig ut på äventyr. Hoppas hoppas...

Trots att jag anser att min bil är ganska stor och mer än väl räcker till för de uppdrag den ska klara av så har jag den senaste tiden ändå tyckt att den är för liten. Jodå, mina kunder får plats och det är sällan någon som klagar på att den är för trång. Det är inte där problemet ligger. I en taxibil måste man släpa med sig en himla massa små och halvstora pryttlar, som t.ex. alkoholblåsmojängen, kortdragarmanicken, diverse pennor, visitkort, service och instruktionsbok, kalkylator (i alla fall jag som inte är så snabb i huvudräkning), nagelfil (ja, det är ett måste!), några CD-skivor eller extra USB-minnen (radion spelar inte alltid rätt sorts musik), gummisnoddar, passerkort, tankkort, plastbiten-som-gör-att-man-kommer-in-på-flyget, mobilladdare, vattenflaska, handskar, pappersnäsdukar, tamponger, häftapparat, isskrapa, tandtråd, läppvalla, personsökare samt huvudvärkstabletter. Den här uppräkningen innefattar bara det jag har inne i själva cupen, de saker som liksom är helt jätte nödvändiga att kunna komma åt snabbt och enkelt och som man absolut inte klarar sig utan. Sen har jag diverse andra saker i bagageutrymmet men det behöver vi inte gå igenom nu för det är en helt annan femma. I min bil har jag två förvaringsutrymmen. Handskfacket och den lilla lådan mellan framstolarna. Det är på tok för lite!

Just nu är dessa utrymmen välorganiserade och var sak har sin plats och allt får faktiskt plats. Men nu är det så att eftersom min bisyssla handlar om bilder och fotografering så vill jag även ha med mig min systemkamera. Idag åkte jag omkring med den i bagageutrymmet men det är ingen bra lösning eftersom rådjur, älgar, rävar, rovfåglar och andra djur (och ibland även människor) sällan står kvar och väntar medans jag går bak i bilen för att plocka fram kameran. Jag vill ha den inne i bilen. Nu står jag alltså inför ett dilemma. Vad kan man ta bort?

Imorgon ska jag tömma facket mellan framstolarna och se om jag får ner kameran där. Om det lyckas så kommer många livsnödvändiga saker att förvandlas till onödigt skräp. Man får göra sina prioriteringar här i livet.

En reflektion som jag tagit upp förut, men som inte kan nämnas nog ofta och som för mig blivit väldigt tydlig den här veckan är vad trevligt sällskap kan förgylla en grå vardag. En extra trevlig kund eller en leende kollega kan göra en lång arbetsdag otroligt kort och rolig. Tänk på det nästa gång du möter någon, känd eller okänd, ett leende kostar så lite och kan ge så mycket. Sen om man vill gå steget längre så lägger man till en intressant konversation så blir dagen oförglömlig.

 

 

Som jag påpekat förut så har jag en fömåga att hamna i konstiga situationer tillsammans med hundar. Nu har jag upptäckt att det även har en tendens att inträffa udda grejer när jag tankar bilen.

Igår eftermiddag stod fick jag slut på havre i tanken (det får man minst en gång om dagen när man kör på etanol) så OK Degerfors fick det bli. Bäst som jag står där i solen och väntar på att tanken ska bli full så kommer det fram en kille till mig och börjar prata om det urusla väglaget vi har i Degerfors. Jag är ju väluppfostrad så jag håller med honom och nickar instämmande. Han går på ännu hårdare om hur vägarna ser ut och hur förskräckligt det är och jag håller naturligtvis med, samtidigt som min hjärna går på högvarv för att försöka komma på vem denna människa är. Jag känner väl honom eftersom han står här och pratar med mig men jag kan för mitt liv inte komma på vem det är.

Efter en stund börjar han förhöra sig om hur det är att köra taxi i detta besvärliga väglag och eftersom min koncentration inte legat på det han sagt sista minuterna utan på vem han är så svarar jag väldigt motsägelsefullt att det går så bra så. Han tittar lite förvånat på mig och jag vaknar till och försöker rädda situationen med att man blir van och att man ju inte kan göra så mycket åt det utan måste gilla läget.

Samtalet börjar då istället handla om att folk i allmänhet är trötta på vintern och att han minsann har märkt att de flesta människor är på mycket dåligt humör just nu. Min hjärna återvänder till att försöka komma fram till vem han är. Han fortsätter berätta för mig att han brukar var ute och dansa och även där är folk grininga för att det varit en så lång vinter. Jag nickar och säger något som jaha, jaså, det säger du...

Tanken på bilen blir full och jag avslutar min tankning och börjar röra mig mot kassan för att betala. Mannen följer efter mig och pratar fortfarande men så kommer vi fram till hans bil och han stannar, kliver in i bilen och vårt samtal avslutas med ja, så kan det vara, hej hej. I kön till kassan har min hjärna jobbat färdigt. Nej, jag känner inte mannen. Jag har överhuvudtaget aldrig sett honom förut.

Nu uppstår följande frågeställning, var han full? Nej han verkade helt nykter och han körde ju dessutom bil. Var han efterbliven? Nej han verkande faktiskt helt normal. Stötte han på mig? Knappast troligt. Men vad ville han då?

Kan det vekrligen vara så att han bara tyckte det var roligt att språka med någon en stund där på macken? Finns det sådana människor här i Norden? Som bara vill prata lite? Ja det verkade ju faktiskt så.

Fan va häftigt med en människa som vågar gå fram till främmande männiksor och bara prata lite. Vara lite social och trevlig. Fan va häftigt att jag fick träffa en sån människa. Synd bara att jag missade hela tillfället genom att bara fundera på hur jag kände honom.

Jag bor ju på en ort där man är fotbollstokiga. Fotbollen är viktigare än allt annat. Viktigare än barnens utbildning till expempel eftersom man instället för att ta in behöriga lärare ser till att fotbollsspelarna har jobb vid sidan av fotbollen, och vad kan vara bättre än en lärartjänst, personen måste ju hinna träna och vara en bra lagkamrat!

Vänsterpartiet visste precis vilka frågor dom skulle prioritera i valet. Ingen nerläggning av skolorna och konstgräs på Stora Valla var vad dom lovade och vann gjorde dom. Socialdemokraterna förlorade kummunalvalet i Degerfors för första gången i historien. Det roliga är att alla företagare i Degerfors härmom veckan fick en inbjudan till företgaslunch tillsammans med de styrande i kommunen. Inbjudningen innebar att var och en fick betala sin egen lunch och sen skulle vi få höra ett föredrag om vad viktigt det var att få konstgräs och behålla alla skolorna. Jag misstänker att det styrande partiet nu insett att de måste hålla vad det lovat och att budgeten inte räcker till. Nä, jag gick inte på det mötet. Jag vill inte vara med och sponsra någon valkampanj oavsett om det är före eller efter valet.

Idag fick jag hämta en mycket trevlig och stockholmsdialektalande herre vid stationen i Degerfors för vidare resa till Bäckhammar. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna frågade mannen om vi var i härheten av Stora Valla. Jag svarade att det beror på hur man ser det. För honom som är van vid avstånden i huvudstaden tyckte säkert att vi bara var ett stenkast därifrån medans en person från en mindre ort skulle anse att det låg i andra änden på "stan". Han talade då om att han var Hammarbyfans (tror det är nåt fotbollslag från Stockholm som har färgerna grön och vitt men jag är inte alls säker) och att han skämdes lite för att han aldrig sett Stora Valla. Det var i det närmaste en katastrof enligt honom. Oj, tänkte jag. Har har vi en krissituation. Det måste vi genast åtgärda. Jag tog helt enkelt vägen förbi Stora Valla så han fick se underverket, och nej, det kostade honom inget extra eftersom resan var betald i förskott till ett fast pris. Han berömde mig för min oerhörda service. När vi åkte ur Degerfors ursäktade han sig och talade om att han var tvungen att ringa ett viktigt samtal som gällde jobbet. Sagt och gjort. Han pratar med någon i typ 15 min. Uppskattningsvis handlar 14 av dom minuterna om att han nu faktiskt sett Stora Valla (även om det inte var någon match och att det var snö på planen med det behövde ju ingen få reda på) och att han inte längre behövde känna sån skam, resterande minut diskuteras hur dagens möte skall läggas upp.

Jag undrar vad det är jag har missat. När blev fotboll något livsviktigt? Hur illa ser det ut för mig som bara sett kanske tre fotbollsmatcher live och kanske fyra på TV. Kommer jag gå under snart? Finns det något jag kan göra för att undgå katastrofen? Snälla hjälp mig!



Jo, det här är en sommarbild. Men det är ju snart det i alla fall... Om man nu fixar att överleva dit utan fotboll. Knappast troligt antar jag.

Upptäckte att jag i inlägget som Marie inte skulle läsa har gjort ett jätte stort misstag!
Jag påstår i slutet av inlägget att bilen numera går dom tåget. Det är naturligtvis helt fel.

Min bil är så gott om alltid i tid, den strejkar inte bara för att det kommer lite snö eller termometern råkar passera nollan, den har ett kundvänligt bemötande och får sällan några klagomål.

Ville bara ställa detta grova misstag till rätta. Min bil går numera som den ska. Som den pålitliga volvo den är. Så ska det vara. (Skönt att vi fick det utrett.)

Min nya bil - som ju inte är så ny längre, är ju av den modernare typen där allt går på elektonik. Jätte bra, mycket häftiga funktioner och är jättekul fram tills det där som inte får hända händer. Batteriet tar slut!

Detta hände mig förra veckan. Jag var enda bil i trafik så jag satt hemma i godan ro och gissningsvis pillade lite på datorn när dom ringer från växlen och talar om att jag har körning. Hela vintern har jag för säkerhetsskull loggat ur mig när jag är ensam bil just för att batteriet inte ska dras ur. Bilen har varit en klippa och startat utan problem hur kallt det än har varit. Så därför ringer växeln mig och jag går ut och loggar in mig igen, får körningen, startar alkoholmätaren, blåser, får OK och ska starta bilen och den är helt död!

Eftersom allt är elektroniskt, även tändningslåset får jag inte ur nycklen, vilket innebär att jag heller inte får av tändningen på bilen. Så där sitter man och känner dig jätte larvig. Hur som helst, inget att göra något åt just nu. Jag ringer växlen och Bästa (alltså M's tvillingsyster och min trognaste läsare) svarar. Jag talar om att bilen är död och att hon måste ringa ut jouren - som innehas av L som även är vår stationschef. Jag funderar lite över vad jag ska hitta på och beslutar mig till slut för att sätta på batteriladdaren på bilen och vänta och se vad som händer. Helst ska man inte använda startkablar på en taxi för det kan förstöra vår utrustning. Jag hade dessutom ingen annan bil att starta den med heller för den delen. Jag går in igen och sätter mig vid datorn.

Efter en stund ringer L. Han vill hjälpa mig att få igång bilen. Han är snäll - eller så vill han inte behöva gå ut nåt mer på jouren. Hur som helst så frågar han hur bilen står parkerad och jo, den står med nosen längst in i carporten. Alltså går det inte att komma åt batteriet om starta med startkablar om man inte har sådana som är minst 4 meter och det har varken jag eller L. L tycker då att vi ska putta ut bilen, men det går ju inte eftersom det inte går att få ur parkeringsläget på bilen, jag hade redan provat det. Men L vill i alla fall att jag går ut och provar en gång till. Jag kliver i skorna, struntar i jackan och kliver ut i bilen och rycker lite i växelspaken och rätt som det är får jag i neutralen. Bilen börjar snällt och fint rulla bakåt. Hurra! Jag sätter foten på bromsen och försöker lägga i parkeringen igen. Det går inte. Så där sitter jag, med foten på bromsen, utan jacka i en kall bil och kan inte gå ur densamma eftersom den då rullar iväg. Parkeringsbromesen tänker ni nu, visst om det nu hade varit en bil av modell äldre hade det säkert funkat men det här är en modern bil, med elektronisk handbroms som bara funkar när batteriet är som det ska. Fast i bilen alltså. Jag ringer till L och säger vänligt men bestämt att nu måste han komma och hjälpa mig. Han lovar att komma. Medans jag väntar ringer jag till Bästa, jo hon skrattade väldigt gott åt min misär. Vilka vänner man har!



Som ni förstår så fick vi efter många om och men igång bilen och nu går den som tåget.

Börjar klockan 06.00 med att köra en kille till Örebro. En lite speciell kille som måste tas på rätt sätt om man inte vill ha världskrig i bilen. Jag ock kollgorna har kommit på att ett bra sätt att hålla honom lugn och undvika bråk är att ha radion på ganska högt. Då finns det ju liksom inte så mycket utrymme för diskussioner som kan urarta. Hemma i Degerfors igen strax före 08.00.

Nästa körning har jag någon gång mellan tolv och ett. En dam har beställt bil till Coop i Degerfors för resa inom Degerfors. Jag åker dit, hittar ingen dam som vill åka så jag åker hem igen. Hinner lagom upp på garageinfarten så ringer växeln. Jodå, damen har ringt om och han står vid Coop. Kan jag åka tillbaka? Klart jag kan. Jag vet ju dessutom vem damen är, en mycket pålitlig kund. Väl framme vid Coop ser jag inte till någon dam men går för säkerhetsskull in i affären och kollar. Nä, ingen där som vill åka taxi. Nytt samtal med växeln. Jag funderar på om hon virrat till det och kanske är vid någon annan affär. Finns bara tre i Degerfors så jag åker till de andra två och tittar men jag hittar henne inte i alla fall. Ny körning.

En stamkund som ska till bolaget och sen till en Pizzeria. Trevlig man - fast att han inte luktar så gott - men vi har en trevlig pratstund om först vädret och sen om hur kul det är med barn. Väl framme på slutdestinationen ska han betala med kort och jag fiskar upp vår nya kortdragere som jag - måste erkännas - fortfarande inte behärskar till hundra procent. Jag får igång maskinen och efter lite pillande hit och dit kommer vi fram till den delen då kunden ska slå sin kod. Han provar två gånger men slår fel kod båda gångerna. Han blir irriterad och rycker ur kortet och säger att han ska gå till minuten och ta ut pengar, och kliver ur bilen. För det första så låste sig min maskin när han bara ryckte ur kortet mitt under en transaktion. Det kunde inte han veta men det blev inte så roligt för mig. För det andra, om koden inte var rätt i min maskin så lär den ju inte vara rätt i Minuten heller. Mycket riktigt kommer han tillbaka efter en stund och talar om att han inte fick ut några pengar. Kontanter har han inga och vi börjar diskutera hur vi ska lösa problemet när plötsligt poletten trillar ner och han minns koden! Tillbaka till minuten och jag fick mina pengar.

Nästa körning har fått vänta ett tag eftersom mina förra körningar varit lite små struliga och det bara är jag som jobbar i Degerfors denna dag. Jag blir ombedd att ringa upp kunden och tala om att jag är på väg. En herre svarar när jag ringer att bra, då kommer vi ner. Efter ett tag öppnas porten. Två män som bär på en tredje plus ytterligare en herre med en öppnad öl. Jag meddelar vänligt men bestämt att han som inte kan gå själv inte får åka med och att några öppnade öl inte heller är välkomna in i bilen. Jag blir kallad för tjurig kärring men dom tycker inte att det gör så mycket för dom ska ringa en ny taxi. Gör ni det säger jag och åker därifrån. Faktiskt en ganska skön känsla just då att veta att det inte finns någon annan taxi.

Jag åker hem och mitt skift är slut. Mycket givande dag måste jag säga! Det bästa av allt var att solen sken och det var vår i luften!

Jag har en vän vars strävan här i livet är att absolut inte vara som alla andra. Att bryta mot alla normer och all vanlighet som finns är hans mål här i livet. Att vara annorlunda, att våga sticka ut, våga stå för den man är och våga bryta mot normer och relger uppskattar jag hos människor. Men i vissa fall blir det ändå konstigt.

När jag först lärde känna min vän tyckte jag det var såååå häftigt! Att våga! Att bara vara sig själv! Att våga vara tvärtemot! Jag såg upp till honom. Jag önskade att jag också skulle våga vara så. Idag när jag känner honom bättre har jag en annan åsikt. Jag tycker fortfarande det är berundransvärt att våga, men jag har insett idag att det för honom inte handlar om att våga vara sig själv utan att det handlar om att alltid i alla lägen gå emot normen. Att alltid vara tvärtemot alla andra, och då är det inte lika beundransvärt längre i mina ögon. Det har i hans fall gått så långt att man alltid vet hur han är, för man vet att han är tvärt emot. Man vet att han alltid sover på dagen, man vet att han hatar fredagsmys, man vet att han alltid måste försöka chocka andra.

Vad vill jag nu ha sagt med detta. Jo, när det ovanliga blir rutin så blir det ju vanligt. När man är emot för att man alltid ska vara det och inte för att det passar ens personlighet bäst, är det så modigt då?

Nä, jag fortsätter nog på min linje med att göra det som är bra för mig och de mina. Oftast är vi faktiskt vanliga Svenssons men vi trivs med det och när vi känner att det inte passar oss så gör vi det vi vill, för att vi vill och inte bara för att vara tvärt emot.