Hund och katt Del 4 (Nu är det sista delen!)
Jag kom hem från jobbet en eftermiddag och möts när jag öppnar ytterdörren av en frukansvärd stank. Det kommer från köket så det första jag gör är att kolla sophinken, skafferiet och kylen, men fann inget som kunde ge ifrån sig denna förskräckliga odör. Jag går runt lite i köket och sniffar men konstaterar snart att jag hunnit vänja mig för mycket vid lukten för att kunna analysera varifrån den kommer. Jag går därför ut i stallet och fixar hästarna istället.
Väl tillbaka inne i huset finns stanken kvar och jag börjar genast sniffa runt för att försöka finna källan. Jag finner den under ett skåp i form av en halvt medvetslös katt. Hans huvud var dubbelt så stort som det brukade vara, uppsvullet och när jag drog fram honom från sin plats var upptäckte jag det gula, sega äckliga som rann ur skallen på honom.
Det var tur att han var så pass borta, för den behandling han fick av mig sen hade jag nog inte fixat på egen hand om han varit helt klar i skallen. Jag bar in honom på toaletten och började klämma ut varet ur det stora såret han hade fått precis mellan öronen. Han protesterade bara med lite jamande någon entaka gång annars låg han bara i mitt knä. När den gula sörjan äntligen slutat komma ur såret och hans huvud fått en någolunda normal form igen tvättade jag rent honom och la honom i en låda med en filt. Jo, jag funderade verkligen på att ta honom till veterinären men efter en överläggning via telefon med min far beslutade vi att vänta till morgondagen.
Dagen efter var han uppe på benen igen, och en vecka senare kom han hem med bara ett halvt öra.
Det kostar på att vara krigarkatt.
Hund och katt del 3
Nu var det ju faktiskt så att det bara fanns två delar på berättelsen om hund och katt men eftersom min trognaste läsare kräver en del tre så har jag fått leta i minnet efter fler berättelser. Tur man i vissa lägen har gott minne.
Det finns ju många historier runt både hunden och sedan katten som ersatte honom men jag har svårt att hitta någon som är direkt underhållande. Men jag kan ju försöka i alla fall.
Alltså, när hunden nu var borta och Fabian lugnat ner sig så tog han i alla fall en dag cykeln ner till grannen, betalade 10 kronor och fick med sig en kolsvart katthanne i en kartong på paktehållaren. Katten fick det mycket fantasifulla namnet Pelle. Jag har ju då som sagt inte så där jätte stor känsla för katter, men denna katt gillade mig. Han var galen i mig trots att jag tydlligt visade att känslorna inte var ömsesidiga. Fabian däremot var han rädd för. Väldigt lyckat.
Denna obesvarade kärlek till mig yttrade sig t.ex så att han alltid låg på min pappershög på skrivbordet när jag satt vid datorn - inte alltid så praktiskt - att han alltid skulle sitta i mitt knä när vi tittade på TV - det spelade ingen roll hur mycket mitt ex lockade på honom eller att jag ibland eller ganska ofta föste över katten till mitt ex som väldigt gärna satt med en katt i knät, han stannade bara där några minuter för att sedan återvända till mig.
Jag kan väl erkänna att med tiden så ändrades mina känslor något för katten men jag kan inte säga att jag älskade honom men han var emellanåt rätt charmig.
Men nu ska jag berätta om två tillfällen när han inte var speciellt charmig.
En natt vaknade jag av att det lät väldigt konstigt från köket på undervåningen. Efter lite funderande konstaterade jag att det lät som en katt som typ jämrade sig. Jag suckade och svor lite över ungarna, hade dom nu stängt in den stackars katten någonstans igen. (det hade hänt förut att han blivit "kvarglömd" i leksakslådan.) Hur som helst masade jag mig ur sängen och gick på sömndruckna ben ner mot köket. Och där mitt på köksgolvet satt det en katt, men det var inte Pelle! Det var en stor röd katt som tittade mycket fientligt på mig. Jag tvärvände och sprang på nu helt uppväckta ben upp till exet.
- Det sitter en katt där nere och vrålar, och den är INTE vår! Se till att få ut den!
Exet höll säkert på en kvart innan han lyckades fånga den stora röda besten och få ut den ur huset. Pelle såg vi inte skymten av men han fick sig en utskällning när han såsmåningom kom hem. Bjuda hem folk så där och sen bara överge gästerna. Den kraken hade antagligen blivit ledd in i huset genom kattluckan av Pelle och sen inte hittat ut igen, vad vet jag.
Den andra mindre trevliga händelsen med katten tar vi en annan dag.
Hund och katt Del 2 - Pedagogik
Många år senare bodde jag och Valle tillsammans med L och våra tre barn på andra sidan om Örebro. Även då på landet så klart. Fabian - mitt mellan barn - som då var cirka tre fyra år hade länge tjatat om att han ville ha en katt. För att slippa tjat hade jag bara svarat att vi inte kunde ha katt eftersom vi hade hund. Det argumentet fungerade ibland.
Valle började nu bli gammal och hade som de flesta collies problem med höfterna och fick stora doser med cortison varje dag. Jag hade vid ett flertal tillfällen tagit upp diskussionen med L att det nog var dags att låta hunden få ett värdigt slut på livet. Men L ville inte höra talas om detta. Han påpekade varje dag hunden mådde bra att det inte var något fel på honom och blundade för de dagar då hunden led. När sommaren började komma och Valle började söka skugga för att slippa undan den värsta värmen stod jag inte ut längre utan ringde pappa som fixade en tid hos en bra veterinär.
Dagen innan Valle skulle tas bort stod jag längst ner i trädgården och grävde en grop som skulle bli hans sista viloplast. Då kom Fabian och frågade vad jag gjorde. Jag funderade en stund men bestämde mig för att bara rak och ärlig. Livet innehåller död och det måste även barn lära sig. Jag tyckte själv att jag var super pedagogisk när jag föklarade att Valle var gammal och att han imorgon skulle få en spruta så han somnade och att han sen skulle få ligga i gropen. Bra tyckte Fabian och frågade om han fick hjälpa till. När gropen var klar hämtade Fabian Valles älsklingsfilt och la i gropen så att han skulle få ligga bekvämt.
Dagen efter när jag och pappa kom hem med den "sovande" Valle ringde jag först till L och bad honom ta in barnen eftersom en död hund inte är en så trevlig syn. Jag och pappa la Valle i gropen och började skyffla igen hålet. Då kom Fabian igen och frågade om Valle nu låg i gropen. Jag svarade ärligt att det var så och Fabian hjälpte till att ställa en stor sten ovanpå graven. Det hela gick mycket lugn till och inga tårar fälldes.
Jag förvarnade personalen på dagis om att vi tagit bort hunden så om Fabian skulle bli ledsen så skulle dom veta varför men inget hände.
Några dagar senare när vi på morgonen var på väg till dagis berättade jag för Fabian att vår granne fått kattungar. Jag sa att vi skulle åka och titta på dom på eftermiddagen när jag hämtade honom på dagis och att han då skulle fråga om han inte kunde få en. (Vi hade då fått in mycket möss i huset och jag tyckte det var på sin plats att vi skaffade en katt.) Det var då det hände, och följande dialog utspelade sig i bilen.
Fabian: - Men mamma vi kan ju inte skaffa katt för vi har ju hund.
Jag: - Men Fabian, vi har ju ingen hund längre.
Fabian: - Men vi har ju Valle.
Jag: - Men Valle finns ju inte längre, det vet du väl?
Fabian: - Vaddå finns inte?
Jag: - Men det vet du väl, han fick ju en spruta och vi grävde ner honom.
Fabian: - Vaddå?
Jag: - Men det har jag ju berättat och du var ju själv med. Han sover och vaknar ju aldrig mer.
Fabian: - Vaddå sover?
Jag: - Men det vet du väl, han kommer aldrig mer att vakna, han är borta. (Här började mitt tålamod att tryta lite)
Fabian: - Vaddå borta?
Jag: - Men fattar du inte vad jag säger? Valle är ju död!
Fabian: - Är min hund död????
Vi var nu framme vid dagis och Fabian rusade in och skrek : Min hund är död! Sen började han storgråta.
När jag hämtade honom på eftermiddagen meddelade personalen att han varit otröstlig hela dagen. Han bara grät och sörjde sin hund. Något besök för att titta på kattungar blev det inte tal om. Väl hemma satte jag mig på köksgolvet med Fabian i knät och funderade på vilken pedgogisk klyftighet jag skulle komma med nu. Jag hade ju förklarat allt tyckte jag, det enda jag inte sagt var just ordet "död". Jag ville inte prata om himlen som de flesta föräldrar gör till sina barn eftersom jag inte tror på det själv. Tillslut sa jag i alla fall:
- Vet du Fabian. När Valle levde kunde du ju prata med honom och han hörde och forstod det du sa men han kunde inte svara dig. Det är likadant nu. Du kan prata med honom och kanske att han hör dig, men han kan inte svara dig.
Resten av eftermiddagen och kvällen satt Fabian vid stenen vid Valles grav och pratade med honom.
Jag skulle nog behöva gå en kurs i pedagogik.
Hund och katt Del 1
Häromdagen träffade jag en bekant till mig som var så himla orolig för sin katt som inte kommit hem på kvällen som den brukar. Då påmindes jag om något som hände för ett antal år sedan.
Jag är absolut ingen kattmänniska. Jag är mer hundtypen. Men jag gillar alla djur så jag kan allt stå ut med en och annan katt också. När det här inträffade bodde jag tillsammans med min hund Valle - en långhårig sobelfärgad Collie - i ett litet hus i Tysslinge, som ligger mellan Örebro och Garphyttan. En mycket god vän till mig hade en norsk skogskatt vid namn Charlie. När hon fick barn började katten - som antagligen blev lite svartsjuk - göra utfall mot den nyanlända bebisen. En självklart ohållbar sistuation. Hon frågade mig om jag kunde ta hand om katten åt henne. Visst tänkte jag, jag bodde ju på landet och katten var faktiskt ovanligt trevlig. Sagt och gjort, jag blev med katt.
Allt flöt på bra, katten och hunden kanske inte direkt älskade varandra men verkade funka bra ihop. För den som inte vet det kan det tilläggas att norska skogskatter är en lite speciell kattras då dom är ovanligt tuffa i sättet, för att vara katter.
En sen kväll när jag kom hem efter ett skift med taxibilen fann jag hunden intyckt i ett hörn med katten sittandes att vakta honom. Valle var livrädd! Han vågade inte ens komma och hälsa på mig. Nä, det kunde jag inte acceptera. Hunden var här först och betydde mer för mig än katten. Jag ringde min kompis och talade om vad som hänt och frågade om hon hade någon annan som skulle kunna tänkas ta hand om Charlie. Men jag fick ett mycket kort och bestämt svar av henne. Avliva honom. Visst det kändes lite drastiskt men när scenen med katten som mobbade hunden upprepade sig, och jag inte fann någon bra omplacering för katten så bestämdes det att katten skulle avluta sina dagar på jorden.
Jag ringde en gammal vän till min far som är jägare - och även hovslagare, vad nu det har med saken att göra - och frågade om han kunde tänka sig att komma och skjuta katten. Jodå, det kunde han. Vi bestämde en dag och han kom. Med sig hade han sin hund - en livfull, då mycket ung, dobermantjej . Hans hund var överförtjust av att komma hem till mig och sprang in i huset för att kolla av läget. På min säng fann hon katten. Blev överlycklig och hoppade rakt upp på den sovande Charlie för att hälsa. Charlie var inte lika förtjust över detta uppvaknande utan rusade ur huset och försvann.
Jag och jägaren - vi kan kalla honom K - gick ut och letade efter katten. Tillslut ropade K på mig att han funnit honom. Högt uppe i ett träd. Vad skulle vi göra nu? K satte sitt busfrö till hund i bilen och vi gick in och tog en fika för att vänta ut att katten kom tillbaka. Det gjorde den inte. Såsmåningom började K skruva på sig och meddelade att han snart inte hade tid att stanna längre. Han undrade om vi kunde ta det någon annan dag vilket jag inte tyckte var någon bra idé för jag var ju inställd på att katten skulle bort just denna dag. K gick ut och kollade om katten satt kvar och det gjorde den. Han föreslog då att han skulle skjuta katten i trädet om det var okej för mig. Visst, om du fixar det så går det bra för mig. I det här läget var K mycket psykologisk, han tordde kanske att katten betydde mer för mig än den egentligen gjorde, han bad mig gå in i huset för att hämta en plastpåse att ta katten i. (Det här var på vintern så gräva ner någon katt var det ju inte tal om.) När jag återvände till huset hörde jag skotten.
När jag sedan - med plastpåse i handen - kom ut igen, möttes jag av en jägare med sänkt huvud som stod och sparkade lite försiktigt på en sten. Utan att höja blicken meddelade han:
- Jag vet inte hur jag ska säga det här.... Men katten är död men den blev hängandes kvar i trädet.
Jag började skratta. Inte åt att katten var kvar i trädet utan åt K som mådde jätte dåligt av att behöva ge mig nyheten.
Vi bestämde i alla fall tillslut att han skulle skjuta ner katten från trädet, vilket innebar att det inte blev mycket kvar av den men jag slapp i alla fall se det.
En dag på jobbet...
Den här veckan har jag kört charter. Det innebär att man är uppbokad 8 timmar och bara kör samhällsbetalda transporter hela dagen, med en timmes lunch.
Började kl. 06.00
Hämtning av förståndshandikappad kille, vi poppade musik hela vägen till hans dagligaverksamhet, sen vägrade han gå ur bilen. Efter lite lockande och löfte om att få lyssna på musik nästa gång han åker med mig klev han tillslut ur.
Hämtning av äldre dam för resa till lassarettet. Jag fick veta allt jag ville och inte ville veta om hennes sjukdom och hur vården fungerar.
Dags för dagvårdsturen. Man hämtar dementa personer och kör dom till en vårdinrättning. Första damen hade igen blus på sig så vi fick sondera garderoben innan vi hittade en som passade ihop med byxorna. Dam nummer två kommer självmant ut och sätter sig i bilen medans dam nummer tre frågar vem jag är och varför hon ska åka med mig. Efter lite lockande om kaffe och smörgåsar på dagvården så följer hon med. I bilen följer en mycket intressant diskussion. Dam nummer ett talar om vädret, dam nummer två svarar henne men pratar om trafiken. Dam nummer tre sitter och hummar. Det låter ungefär så här:
- Jag hoppas vi får sol idag.
- Vilken väldig trafik det är.
- Nu har det inte regnat så mycket.
- Hmm, hmm
- Jo det är förfärligt mycket bilar ute idag.
- Nä det tycker jag inte. Solen har ju varit framme i flera dagar nu.
- Nä jag tycker det är värre idag. Så här mycket bilar brukar det väl inte vara.
- Hmm, hmm
osv.
Väl framme på dagvården tappar dam nummer ett ena skon och vilket jag inte ser och frågar henne varför hon stannar. Vi ska ju gå in här. Jag kan inte svarar hon. Efter en stund upptäcker jag i alla fall att hon bara har en sko och problemet är löst.
"Ledig tills vidare kör till hemområde" Den körorden innebär just det som står. Alltså att det inte finns någon inbokad körning just nu och på obestämd framid.
Hämtning av dam på vårdcentral som ska en bit utanför stan. Ett trevligt samtal om vad fint det är på landet, samt en diskussion om vilken väg som är bäst att åka.
Lunch
Hämtning av ännu ett gäng dementa till dagvården. Denna gång en dam och en herre. Inga konstigheter att få dom med sig. På vägen har vi allsång i bilen. (Jag kan glädja min far med att vi sjöng Evert Taubes Sjösalavals och ja, jag kunde nästan alla verser.)
"Ledig tills vidare kör till hemområde" Jag parkerar vid lassarettet, skruvar tillbaka ryggstöded lite och tar fram boken jag håller på och försöker ta mig igenom just nu. På bokens baksida förkunnar man att författaren vunnit Augustpriset för just denna roman och att språket är mycket originellt och bra. Nog är det originellt alltid för jag måste läsa alla stycken två gånger för att förstå vad som händer - och det vet jag inte om jag gör ändå - men fördelen är att den kommer räcka länge.
Hämtning på gruppboende av elev och vårdare. Väl där är det två elever och två vårdare som ska åka. Jag förklarar att dom bara beställt bil för två personer men dom tycker att det är helt i sin ordning för dom ska ändå till samma ställe. Jag orkar inte argumentera utan tar med alla fyra och får ändra lite i resplanerna eftersom jag skulle ha hämtat en dam till innan jag lämnade av eleven och vårdaren. (Jag har ju bara plats för 4 passagerare.) På vägen mot fritids förklarar jag vilka problem det blir om man inte beställer rätt och jag känner mig som världens osmidigaste paragrafryttare. Men dom lovar i alla fall att göra rätt nästa gång.
Följande körningar diskuterar jag väder och sjukdomar och så kommer dagens mest efterlängtde körorder:
"Ledig tillsvidare kör till slutområde" och någon minut senare "Passet slut"
Tack för idag nu är jag ledig!
(Jag gillar mitt jobb men det är skönt när man får åka hem)
Fartkänsla och insane
Igår var jag, exet och ungarna i Stockholm. Vi var då bl.a. på Gröna Lund. Jag är och har alltid varit tokig i karuseller. Tyvärr kan jag inte längre åka sådant som snurrar utan att bli åksjuk och sedan förra sommaren har jag även en annan karusell jag lovat mig själv att låta bli.
Vi var då på tivioli i Köpenhamn och en av mina grabbar ville åka fritt fall. Jag bangar ju som sagt bara snurrkarluseller så jag var inte sen att haka på. Uppe på toppen studerade jag och sonen utsikten och sen bar det iväg neråt. Det var dom längsta sekunderna i mitt liv. Det stannade verkligen ALDRIG! Alla inälvor satt uppe i halsgropen och jag var övertygad om att jag skulle dö. Första kommentaren när jag klev av karusellen var : ALDRIG MER!
Men man glömmer snabbt och någon timme senare ville sonen åka igen. Jag tvekade men tänkte att nu visste jag ju hur det skulle kännas så nu skulle det säkert gå bättre och jag bangar ju som sagt väldigt sällan. Vi satte oss på plats bredvid ett ungt danskt par. När det bar iväg uppåt igen fick jag panik. Hela min kropp skrek till mig att jag skulle kliva av. Väl uppe på toppen började sonen ännu en gång diskutera utsikten men fick bara ett kort: Håll klaffen! från mig (varpå det unga paret fick hejans roligt.) Även denna nerfärd var exakt samma upplevelse som den första och därför lovade jag mig själv att ALDRIG MER!
Så igår på Gröna Lund var det då dags igen. Sonen ville åka Fritt Fall men den här gången sa mamma nej och pappa fick följa med istället. Men jag var bra sugen, det ska jag erkänna. Men vi åkte allt annat som inte snurrar och som ger fartkänsla.
Gröna Lunds senaste åkattraktion heter Insane och den är verkligen helt insane.
Eftersom jag nu inte åkte Fritt Fall och exet vägrade åka denna nyhet så hängde jag natuligtvis på! Jag erkänner att jag under den timmeslånga kön hade mina tveksamheter men man vill ju inte dö nyfiken. Men när vi nästan var framme och det nästan äntligen var vår tur så bangade sonen. Han helt enkelt vägrade att åka. Jag försökte natuligtvis övartala honom men då började han gråta så vad var annat att göra än att kliva ur kön.
Några minuter senare pajade karusellen ihop och det var några krakar som blev hängandes innan man lyckades ta ner dom.
Jag tror inte på högre makter men ibland kan man ju börja fundera...
Badrumsrapport nr. 5
Så - ni som har klagat över att jag aldrig har bilder - nu kommer en hel drös!
Eftersom rummet är litet är det svårt att ta biler som visar hur det ser ut.
Här är i alla fall en entrébild.
Badrumsskåpet...
Handfatsnärbild...
Stämningsbelysning...
Starkare belysning...
Kran i borstad stål...
Toarullehållare i borstad stål...
Utrymmet bakom högskåpet bredvid toan. Handukshängaren även den i borstad stål...
Handfat...
Handdukshängare och spegel, och ett litet väggmotiv...
Målat med hjälp av schabloner hittade på internet.
Mer stämningsbelysning...
Hittade många fina värmeljushållare.
Ny fönsterbräda...
Nä nu vill det till att köra in lite pengar så man får råd till nästa projekt.
Och snälla ni, alla ni som är inne och läser, kan ni inte kommentera lite? Det blir mycket roligare då :-) Och jag vet, vad ska man skriva, men det är inte så viktigt. Skriv vad som helst ;-)
Badrumdrapport nr. 4
Jag åkte som planerat till Karlstad och inhandlade ett golv och lite annat smått och gott. Här kommer en bild på hur det blev när golvet kom på plats. Det fattas natuligtvis lite, för snål som jag är köpte jag några plattor för lite. Men det ska jag fixa imorgon.
Idag har jag monterat skåp, spelgar mm. Men det väntar jag med att lägga upp. Nu kommer det inga fler bilder förens allt är färdigt vilket jag hoppas ska kunna ske imorgon.
Det behövs inte speciellt mycket energi till att göra sånt man tycket är roligt.
