TAXISNACK

(Läs del 1 först om du inte redan gjort det)

Många år senare bodde jag och Valle tillsammans med L och våra tre barn på andra sidan om Örebro. Även då på landet så klart. Fabian - mitt mellan barn - som då var cirka tre fyra år hade länge tjatat om att han ville ha en katt. För att slippa tjat hade jag bara svarat att vi inte kunde ha katt eftersom vi hade hund. Det argumentet fungerade ibland.

Valle började nu bli gammal och hade som de flesta collies problem med höfterna och fick stora doser med cortison varje dag. Jag hade vid ett flertal tillfällen tagit upp diskussionen med L att det nog var dags att låta hunden få ett värdigt slut på livet. Men L ville inte höra talas om detta. Han påpekade varje dag hunden mådde bra att det inte var något fel på honom och blundade för de dagar då hunden led. När sommaren började komma och Valle började söka skugga för att slippa undan den värsta värmen stod jag inte ut längre utan ringde pappa som fixade en tid hos en bra veterinär.

Dagen innan Valle skulle tas bort stod jag längst ner i trädgården och grävde en grop som skulle bli hans sista viloplast. Då kom Fabian och frågade vad jag gjorde. Jag funderade en stund men bestämde mig för att bara rak och ärlig. Livet innehåller död och det måste även barn lära sig.  Jag tyckte själv att jag var super pedagogisk när jag föklarade att Valle var gammal och att han imorgon skulle få en spruta så han somnade och att han sen skulle få ligga i gropen. Bra tyckte Fabian och frågade om han fick hjälpa till. När gropen var klar hämtade Fabian Valles älsklingsfilt och la i gropen så att han skulle få ligga bekvämt.

Dagen efter när jag och pappa kom hem med den "sovande" Valle ringde jag först till L och bad honom ta in barnen eftersom en död hund inte är en så trevlig syn. Jag och pappa la Valle i gropen och började skyffla igen hålet. Då kom Fabian igen och frågade om Valle nu låg i gropen. Jag svarade ärligt att det var så och Fabian hjälpte till att ställa en stor sten ovanpå graven. Det hela gick mycket lugn till och inga tårar fälldes.

Jag förvarnade personalen på dagis om att vi tagit bort hunden så om Fabian skulle bli ledsen så skulle dom veta varför men inget hände.

Några dagar senare när vi på morgonen var på väg till dagis berättade jag för Fabian att vår granne fått kattungar. Jag sa att vi skulle åka och titta på dom på eftermiddagen när jag hämtade honom på dagis och att han då skulle fråga om han inte kunde få en. (Vi hade då fått in mycket möss i huset och jag tyckte det var på sin plats att vi skaffade en katt.) Det var då det hände, och följande dialog utspelade sig i bilen.

Fabian: - Men mamma vi kan ju inte skaffa katt för vi har ju hund.

Jag: - Men Fabian, vi har ju ingen hund längre.

Fabian: - Men vi har ju Valle.

Jag: - Men Valle finns ju inte längre, det vet du väl?

Fabian: - Vaddå finns inte?

Jag: - Men det vet du väl, han fick ju en spruta och vi grävde ner honom.

Fabian: - Vaddå?

Jag: - Men det har jag ju berättat och du var ju själv med. Han sover och vaknar ju aldrig mer.

Fabian: - Vaddå sover?

Jag: - Men det vet du väl, han kommer aldrig mer att vakna, han är borta. (Här började mitt tålamod att tryta lite)

Fabian: - Vaddå borta?

Jag: - Men fattar du inte vad jag säger? Valle är ju död!

Fabian: - Är min hund död????

Vi var nu framme vid dagis och Fabian rusade in och skrek : Min hund är död! Sen började han storgråta.

När jag hämtade honom på eftermiddagen meddelade personalen att han varit otröstlig hela dagen. Han bara grät och sörjde sin hund. Något besök för att titta på kattungar blev det inte tal om. Väl hemma satte jag mig på köksgolvet med Fabian i knät och funderade på vilken pedgogisk klyftighet jag skulle komma med nu. Jag hade ju förklarat allt tyckte jag, det enda jag inte sagt var just ordet "död". Jag ville inte prata om himlen som de flesta föräldrar gör till sina barn eftersom jag inte tror på det själv. Tillslut sa jag i alla fall:

- Vet du Fabian. När Valle levde kunde du ju prata med honom och han hörde och forstod det du sa men han kunde inte svara dig. Det är likadant nu. Du kan prata med honom och kanske att han hör dig, men han kan inte svara dig.

Resten av eftermiddagen och kvällen satt Fabian vid stenen vid Valles grav och pratade med honom.

Jag skulle nog behöva gå en kurs i pedagogik.