Porttelefoner
Tycker du det är pinsamt att tala in meddelanden på telefonsvarare och mobilsvar? Det gör jag! Man känner sig jättedum. Men det finns faktiskt en sak som jag tycker är lite värre. Det är porttelefoner.
Man står där och tittar rakt in i en vägg och måste först läsa sig till hur den fungerar, sen när man lyckats pilla in rätt siffror och koder så tutar eller skräller det högt och ljudligt över hela kvarteret så alla som finns i närheten vänder sig om och kollar vad det är som händer. Sen svarar någon förhoppningsvis i andra änden och då ska man stå där och prata med väggen.
Häromdagen skulle jag hämta en något senil dam och köra henne till dagvården. Det var hennes första dag och då brukar det vara lite extra virrigt. Väl framme på hennes hemadress står damen samt två tjejer från hemtjänsten utanför porten och snällt väntar på mig. Tjejerna frågar lite om hur resorna brukar gå till och undrar samtidigt om taxichaufförerna går in och hämtar kunderna. Jag svarar som det är att vi gör det när det gäller dagvård men att man då måste ha portkoden. Tjejerna samspråkar lite men enas sedan om att chauffören kan ringa på porttelefonen och att damen då kommer låsa upp dörren från lägenheten.
Nu är det ju inte första gången jag har sådana här diskussioner med hemtjänsten och det är inte första gången jag står inför dilemmat senil dam och modern porttelefon. Därför frågar jag en extra gång om damen verkligen kan med tekniken och tjejerna intygar att så är fallet.
Idag får jag då uppdraget att hämta ovannämnda dam igen. Jag parkerar bilen, kliver ur och går fram mot den fruktade porttelefonen, läser instruktionerna, letar reda på damens nummer på tavlan bredvid, tar ett djupt andetag och slår in siffrorna.
Samtidigt kommer det ut en tjej från porten bredvid som ställer sig en bit ifrån mig och tänder en cigarett. (Man önskar ju helst vara helt ensam vid dessa tillfällen) Efter ett antal signaler svarar damen i andra änden.
- Hej. Det här är Mimmi på taxi jag är här för att hämta dig.
- Jaha... Klick! (Hon lägger på luren.) Tjejen som röker ger ifrån sig ett litet fniss. Jag ler tålmodigt tillbaka och slår in siffrorna på porttelefonen igen.
Damen svarar igen.
- Hallå!
- Ja, det var från taxi. Kan du öppna åt mig så ska jag komma upp och hjälpa dig ner.
- Jag kommer ner! Hon lämnar telefonen. Fnisset från tjejen som röker har nu gått över till ett lite tydligare skratt. Jag fnissar lite nervöst tillbaka till henne, rycker på axlarna och väntar. Då hörs en mansröst från väggen.
- Hallå! Jag tar ett djupt andetag igen.
- Ja, det var från taxi jag.... klick! (Han la bara på!) Tjejen skrattar nu högt! Jag är inte lika road. Eftersom det blåser kallt och framförallt för att jag upplever det hela som mycket pinsamt och jobbigt går jag och sätter mig i bilen och väntar.
Efter en stund kommer damen ner i sällskap av gissningsvis sin make. Jag går ut och möter dom och hälsar vänligt. Jag möts då av följande kommentar:
- Dom sa att taxichauffören skulle komma upp och hämta mig! Varför gjorde du inte det?
Tänk om jag hade den magiska kraften att gå genom låsta dörrar. Då skulle jag nog ägna mig åt något annat än att köra taxi.
Man står där och tittar rakt in i en vägg och måste först läsa sig till hur den fungerar, sen när man lyckats pilla in rätt siffror och koder så tutar eller skräller det högt och ljudligt över hela kvarteret så alla som finns i närheten vänder sig om och kollar vad det är som händer. Sen svarar någon förhoppningsvis i andra änden och då ska man stå där och prata med väggen.
Häromdagen skulle jag hämta en något senil dam och köra henne till dagvården. Det var hennes första dag och då brukar det vara lite extra virrigt. Väl framme på hennes hemadress står damen samt två tjejer från hemtjänsten utanför porten och snällt väntar på mig. Tjejerna frågar lite om hur resorna brukar gå till och undrar samtidigt om taxichaufförerna går in och hämtar kunderna. Jag svarar som det är att vi gör det när det gäller dagvård men att man då måste ha portkoden. Tjejerna samspråkar lite men enas sedan om att chauffören kan ringa på porttelefonen och att damen då kommer låsa upp dörren från lägenheten.
Nu är det ju inte första gången jag har sådana här diskussioner med hemtjänsten och det är inte första gången jag står inför dilemmat senil dam och modern porttelefon. Därför frågar jag en extra gång om damen verkligen kan med tekniken och tjejerna intygar att så är fallet.
Idag får jag då uppdraget att hämta ovannämnda dam igen. Jag parkerar bilen, kliver ur och går fram mot den fruktade porttelefonen, läser instruktionerna, letar reda på damens nummer på tavlan bredvid, tar ett djupt andetag och slår in siffrorna.
Samtidigt kommer det ut en tjej från porten bredvid som ställer sig en bit ifrån mig och tänder en cigarett. (Man önskar ju helst vara helt ensam vid dessa tillfällen) Efter ett antal signaler svarar damen i andra änden.
- Hej. Det här är Mimmi på taxi jag är här för att hämta dig.
- Jaha... Klick! (Hon lägger på luren.) Tjejen som röker ger ifrån sig ett litet fniss. Jag ler tålmodigt tillbaka och slår in siffrorna på porttelefonen igen.
Damen svarar igen.
- Hallå!
- Ja, det var från taxi. Kan du öppna åt mig så ska jag komma upp och hjälpa dig ner.
- Jag kommer ner! Hon lämnar telefonen. Fnisset från tjejen som röker har nu gått över till ett lite tydligare skratt. Jag fnissar lite nervöst tillbaka till henne, rycker på axlarna och väntar. Då hörs en mansröst från väggen.
- Hallå! Jag tar ett djupt andetag igen.
- Ja, det var från taxi jag.... klick! (Han la bara på!) Tjejen skrattar nu högt! Jag är inte lika road. Eftersom det blåser kallt och framförallt för att jag upplever det hela som mycket pinsamt och jobbigt går jag och sätter mig i bilen och väntar.
Efter en stund kommer damen ner i sällskap av gissningsvis sin make. Jag går ut och möter dom och hälsar vänligt. Jag möts då av följande kommentar:
- Dom sa att taxichauffören skulle komma upp och hämta mig! Varför gjorde du inte det?
Tänk om jag hade den magiska kraften att gå genom låsta dörrar. Då skulle jag nog ägna mig åt något annat än att köra taxi.
Reklam :)
Jag har en kille som jobbar åt mig som heter Danne. Han är musiker och har ett band som heter Frozen Fire. Här är lite reklam för dom.
Deras senaste video.
Förhppningsvis får vi snart se dom live!
Vad betyder en ursäkt?
Ja Marie! Nu ska jag skriva nåt :) Men nåt kul får du vänta på!
Jag anser att om man gör eller säger något dumt bör man be om ursäkt för det. (Jag tror nog de flesta håller med mig om det) Men om man sen har bett om ursäkt, alltså en ärlig ursäkt, ska det inte vara så att saken är utredd då? Jag menar att om man gjort nåt fel, bett om ursäkt och den man bett om ursäkt har godtagit den, ska man fortsätta att älta saken då? Jag menar vad är då vitsen med ursäkten, mer än för en själv då att man gjort vad man kunnat. Vi är ju inte mer än människor och alla gör fel!
Vad är nu upprinnelsen till detta. Jo en sak som egentligen inte tog mig speciellt hårt men som ändå gjorde mig lite smått irriterad.
I tisdags jobbade jag som vanligt men var hem en sväng för att fixa med lite papper. (En fördel man har i det här jobbet är just friheten, som naturligtvis är under ansvar) Jag blev sittande vid datorn och tiden flög iväg. Mobilen ringer och M i växeln frågar varför jag inte har hämtat mina skolor.
Jag slänger en blick på klockan och konstaterar att jag skulle ha varit där för 10 minuter sedan. Snabbt ut i bilen och iväg. Är framme vid skolan ca 15 minuter för sent. Flickan som ska åka kommer ut tillsammans med sin fröken som naturligtvis inte är glad. Helt förståligt. Jag ber om ursäkt för min försening och förklarar att det är helt mitt fel, att jag glömde bort tiden och är hemskt ledsen för det. Flickans fröken blänger lite men nickar och jag tolkar det som att hon i alla fall godtar min ursäkt.
Dagen efter ringer en kollega till mig och frågar varför jag var sen till skolan dagen innan. Jag förklarar för honom precis vad som hände och även att jag bad om ursäkt när jag kom fram till skolan. Man har hört av sig till honom med klagomål på att jag var försenad.
Självklart ska man säga till om det är något som inte fungerar. Självklart ska fröknarna på skolorna prata med A på kommunen, som har hand om skolorna i Degerfors, om det är något som blir fel. Men i det här läget tycker jag faktiskt att det var lite larvigt att "ringa chefen". Om jag bara kommit dit och inte sagt nåt så förstår jag att man går vidare med det. Men nu hade jag ju faktiskt förklarat vad som hänt och även bett om ursäkt. Varför?
Detta ger mig då dessa tankar. Vad är en ursäkt värd? Om vi nu leker med tanken att jag inte hade bett om ursäkt. Då hade resultatet antagligen blivit det samma. Skillnaden hade varit att jag antagligen hade ångrat att jag inte bett om ursäkt.
När jag senare på dagen skulle hämta samma flicka igen så var jag där 10 minuter INNAN utsatt tid. Då kom samma fröken ut igen och berömde mig för att jag var duktig och kom tidigt. Proffsig som man är ler man tillbaka och säger att om man har möjlighet att komma tidigare så gör man naturligtvis det.
Vad jag tänkte behåller jag för mig själv!
Jag anser att om man gör eller säger något dumt bör man be om ursäkt för det. (Jag tror nog de flesta håller med mig om det) Men om man sen har bett om ursäkt, alltså en ärlig ursäkt, ska det inte vara så att saken är utredd då? Jag menar att om man gjort nåt fel, bett om ursäkt och den man bett om ursäkt har godtagit den, ska man fortsätta att älta saken då? Jag menar vad är då vitsen med ursäkten, mer än för en själv då att man gjort vad man kunnat. Vi är ju inte mer än människor och alla gör fel!
Vad är nu upprinnelsen till detta. Jo en sak som egentligen inte tog mig speciellt hårt men som ändå gjorde mig lite smått irriterad.
I tisdags jobbade jag som vanligt men var hem en sväng för att fixa med lite papper. (En fördel man har i det här jobbet är just friheten, som naturligtvis är under ansvar) Jag blev sittande vid datorn och tiden flög iväg. Mobilen ringer och M i växeln frågar varför jag inte har hämtat mina skolor.
Jag slänger en blick på klockan och konstaterar att jag skulle ha varit där för 10 minuter sedan. Snabbt ut i bilen och iväg. Är framme vid skolan ca 15 minuter för sent. Flickan som ska åka kommer ut tillsammans med sin fröken som naturligtvis inte är glad. Helt förståligt. Jag ber om ursäkt för min försening och förklarar att det är helt mitt fel, att jag glömde bort tiden och är hemskt ledsen för det. Flickans fröken blänger lite men nickar och jag tolkar det som att hon i alla fall godtar min ursäkt.
Dagen efter ringer en kollega till mig och frågar varför jag var sen till skolan dagen innan. Jag förklarar för honom precis vad som hände och även att jag bad om ursäkt när jag kom fram till skolan. Man har hört av sig till honom med klagomål på att jag var försenad.
Självklart ska man säga till om det är något som inte fungerar. Självklart ska fröknarna på skolorna prata med A på kommunen, som har hand om skolorna i Degerfors, om det är något som blir fel. Men i det här läget tycker jag faktiskt att det var lite larvigt att "ringa chefen". Om jag bara kommit dit och inte sagt nåt så förstår jag att man går vidare med det. Men nu hade jag ju faktiskt förklarat vad som hänt och även bett om ursäkt. Varför?
Detta ger mig då dessa tankar. Vad är en ursäkt värd? Om vi nu leker med tanken att jag inte hade bett om ursäkt. Då hade resultatet antagligen blivit det samma. Skillnaden hade varit att jag antagligen hade ångrat att jag inte bett om ursäkt.
När jag senare på dagen skulle hämta samma flicka igen så var jag där 10 minuter INNAN utsatt tid. Då kom samma fröken ut igen och berömde mig för att jag var duktig och kom tidigt. Proffsig som man är ler man tillbaka och säger att om man har möjlighet att komma tidigare så gör man naturligtvis det.
Vad jag tänkte behåller jag för mig själv!
