TAXISNACK

Jag tycker egentigen att alla människor har rätt att vara på sitt eget sätt så länge det inte skadar andra. Det är ju rätt skönt att alla inte är lika. Visst kan jag le lite ibland åt vissa men jag försöker att inte döma folk, även om det kan vara svårt ibland. Alla har vi ju våra egenheter.

I det här jobbet träffar man ju - som jag sagt flera gånger förut - verkligen många olika soreters människor och jag tycker det är roligt. Det är intressant att få se hur andra människor tar sig genom livet, hur de ser på saker och ting, hur de hanterar vardagen. Men ibland är det svårt att vara bara öppen och tycka att allt är okej. Som jag sagt förut har jag svårt för otacksamma människor. Sådana som bara kräver just för att de är i en sådan situation att de tycker sig ha rätt att kräva. Men det finns en annan typ också, som jag har svårt att hantera, och som jag retar mig på, och som jag även tycker själv att jag inte har rätt att reta mig på. Det är omständiga människor.

Vi kör ju som jag också sagt förut mycket gamla och handikappade människor. Jag har full förståelse för att det kan ta tid att ta sig fram till, i och ur bilen när man inte allt i kroppen fungerar som det ska. Jag är väldigt tålmodig och stressar aldrig folk som har det svårt. Men en del är så himla omständiga. (Det gäller inte bara gamla och handikappade.) Jag vet inte om jag just nu kan komma på något riktigt bra exempel men en del människor går verkligen över ån efter vatten.

Även om jag alltid säger till mina kunder att jag har all tid i världen så är ju inte det riktigt sant. Jag har tider att passa, måste kanske skynda mig med en körning för att få nästa osv. Jo, nu tror jag faktiskt att jag kommit på ett exempel.

När vi kör skolbarn så får vi inte stå och vänta i mer än en minut, vi har föresten inte tid med mer om vi ska hinna hämta alla och alla ska komma i tid till skolan. De flesta barn står snällt och väntar när man kommer men här i Degerfors har vi speciellt en flicka som jag kan reta mig på. Hon ligger dessutom på en skjuts där det är väldigt tajt med tiden. I början stod hon aldrig ute och när man kom fick man vänta på henne en bra stund och när hon sen kom ut ur huset gick hon i sakta mak mot bilen. Ingen stress där inte. Jag sa vid ett tillfälle till henne att hon var tvungen att stå ute när vi kommer för att vi har ont om tid, och det lyssnade hon på för nu står hon alltid på plats. Men hon har fortfarande inte bråttom. När hon ser taxin komma står hon kvar vid huset tills bilen har stannat och man har vinkat på henne innan hon sakta börjar röra sig mot bilen. Väl framme öppnar hon bildörren, tar på ett omständigt sätt av sig ryggsäcken, slänger in den på den plats där hon ska sitta så hon när hon väl sätter sig måste flytta på den. Knövlar med ryggan ett bra tag, börjar krångla med bältet och när det efter mycket om och men sitter på plats stänger dörren. Allt detta går dessutom i slowmotion! Eftersom hon bara är ett barn kan man ju inte bli arg på henne men jag känner varje morgon att jag retar mig på denna omständighet. (Tur att jag inte kör henne alla mornar)

Det här är ju mer ett problem för mig än för mina kunder eftersom jag är mycket noga med att dölja hur jag känner men det gör mig irriterad. Det kanske är dags att gå i terapi.