Fartdåre och åksjuka
Jag gillar fart! Jag gillar höga farter, och framförallt när man känner farten. Jo, det har resulterat i ett antal fortkörningsböter genom åren och just nu så har det blivit lite för många så jag har faktiskt lättat lite på gasen. Men det är en så himla skön känsla när det går fort. Det är nog därför jag älskar att åka motorcykel och skidor. Då känner man verkligen farten, man känner kraften i kurvorna. Jag blir helt lyrisk. Men jag gillar även att köra bil fort. Men inte åka, för då blir jag åksjuk. Visst är det konstigt. Jag blir aldrig åksjuk när jag åker båge med någon men just när jag åker bil och någon annan kör och det går lite för fort i kurvorna, då är det kört.
Jag har alltid varit intresserad av trafikfrågor. Redan på lågstadiet när vi fick gå ut i "trafiken" i det lilla samhället där jag bodde - där det kom typ en bil i halvtimmen - och fick lära oss hur man beter sig var mitt intresse på topp. (Kanske inte så konstigt att man jobbar med det man gör) Jag har under årens lopp varit på många föreläsningar och kurser gällande trafik och finner det fortfarande lika intressant. Men en frågeställning som nästan alltid kommer upp i dessa sammanhäng är just det här med lagar och trafikregler. Om någon stjäl någonting för någon så tycker vi självklart att den skyldige ska straffas, men om någon kör för fort tycker vi det är nitiska poliser som borde ha något bättre för sig än att jaga stackars oskyldiga medborgare. Var är skillnaden? Båda gör ju något olagligt. Som jag skrev ovan så tillhör jag också gruppen som kör för fort och som också blivit straffad, men jag ser mig ju inte som en brottsling för det. Men tänk efter, varför har vi olika syn på just detta?
Nu ska jag berätta något som i alla fall jag tyckte var riktigt lustigt och eftersom det är några år sedan det hände så anser jag det preskiberat.
Mitt ex och ungarna var förr hela somrarna i Varberg med husvagnen. Jag som jobbade hade inte möjlighet att vara där hela tiden men när det blev några dagar ledigt passade jag på att åka ner. En resa på ca 40 mil. Det blev några resor genom åren och man kände vägen utan och innan. Som de flesta vet så är det bra väg i stort sett hela vägen. Motorväg blandat med två plus ett väg och några kortare sträckor med vanlig väg med väggren.
Jag var i alla fall denna varma sommareftermiddag på väg ner. Jag höll absolut inte hastighetsbegränsnigen och susade om allt som kom i min väg. Vid det när tillfället hade jag en Volvo V70 som var trimmad så det var ju jätte kul att pressa den. I höjd med Laxå får jag häng av en stor, svart fläskmercha. Kul! Den hängde med på alla omkörningar och låg på lika friskt som jag. När vi passerat Mariestad fick jag ett sms. Jag tog upp telefonen för att läsa och svara och saktade, utan att jag tänkte på det, ner på farten. Då kom fläskmerchan och körde om. Dröm om min förvåning när jag vrider på huvudet när den är jämsides med mig och upptäcker att den körs av en liten, tanig, blond tjej som knappt når att se över ratten. Jag la ner telefonen och hängde naturligtvis på. Vår färd fortsatte söderut, nu med merschan i täten. I Vårgårda svängde tjejen av, blinkade med varningsblinkersen och vinkade glatt åt mig genom bakrutan. Häftigt!
Man kan ju fundera på vad folk som blev omkörda tänkte. Två brudar i två stora bilar som kör som biltjuvar!
Ps. När jag kom fram till Varberg och mitt ex förvånades över min tidiga ankomst fick jag en välförtjänt utskällning gällande mitt sätt att ta mig fram i trafiken.
Omständighet
I det här jobbet träffar man ju - som jag sagt flera gånger förut - verkligen många olika soreters människor och jag tycker det är roligt. Det är intressant att få se hur andra människor tar sig genom livet, hur de ser på saker och ting, hur de hanterar vardagen. Men ibland är det svårt att vara bara öppen och tycka att allt är okej. Som jag sagt förut har jag svårt för otacksamma människor. Sådana som bara kräver just för att de är i en sådan situation att de tycker sig ha rätt att kräva. Men det finns en annan typ också, som jag har svårt att hantera, och som jag retar mig på, och som jag även tycker själv att jag inte har rätt att reta mig på. Det är omständiga människor.
Vi kör ju som jag också sagt förut mycket gamla och handikappade människor. Jag har full förståelse för att det kan ta tid att ta sig fram till, i och ur bilen när man inte allt i kroppen fungerar som det ska. Jag är väldigt tålmodig och stressar aldrig folk som har det svårt. Men en del är så himla omständiga. (Det gäller inte bara gamla och handikappade.) Jag vet inte om jag just nu kan komma på något riktigt bra exempel men en del människor går verkligen över ån efter vatten.
Även om jag alltid säger till mina kunder att jag har all tid i världen så är ju inte det riktigt sant. Jag har tider att passa, måste kanske skynda mig med en körning för att få nästa osv. Jo, nu tror jag faktiskt att jag kommit på ett exempel.
När vi kör skolbarn så får vi inte stå och vänta i mer än en minut, vi har föresten inte tid med mer om vi ska hinna hämta alla och alla ska komma i tid till skolan. De flesta barn står snällt och väntar när man kommer men här i Degerfors har vi speciellt en flicka som jag kan reta mig på. Hon ligger dessutom på en skjuts där det är väldigt tajt med tiden. I början stod hon aldrig ute och när man kom fick man vänta på henne en bra stund och när hon sen kom ut ur huset gick hon i sakta mak mot bilen. Ingen stress där inte. Jag sa vid ett tillfälle till henne att hon var tvungen att stå ute när vi kommer för att vi har ont om tid, och det lyssnade hon på för nu står hon alltid på plats. Men hon har fortfarande inte bråttom. När hon ser taxin komma står hon kvar vid huset tills bilen har stannat och man har vinkat på henne innan hon sakta börjar röra sig mot bilen. Väl framme öppnar hon bildörren, tar på ett omständigt sätt av sig ryggsäcken, slänger in den på den plats där hon ska sitta så hon när hon väl sätter sig måste flytta på den. Knövlar med ryggan ett bra tag, börjar krångla med bältet och när det efter mycket om och men sitter på plats stänger dörren. Allt detta går dessutom i slowmotion! Eftersom hon bara är ett barn kan man ju inte bli arg på henne men jag känner varje morgon att jag retar mig på denna omständighet. (Tur att jag inte kör henne alla mornar)
Det här är ju mer ett problem för mig än för mina kunder eftersom jag är mycket noga med att dölja hur jag känner men det gör mig irriterad. Det kanske är dags att gå i terapi.
Reflektion
Vi pratade även om vad enkelt det är att bli omtyckt som chaufför. Det krävs så lite. Bara att man bjuder lite på sig själv. Att man pratar lite extra, säger några extra vänliga ord, att man skojar lite. Den största behållningen av detta är att det blir mycket roligare att jobba.
Visst finns det dagar när man hatar sitt jobb. Så tror jag det är för alla människor. Men jag har upptäkt att om man då råkar få en kund som man gillar lite extra så kan hela dagen vända.
Jag tror att det finns något gott i alla människor. Det gäller bara att hitta det.
Åka tåg och språksvårigheter
Ledsagning! Jo, vi utför en tjänst åt SJ. Det hela går ut på att en handikappad person vill åka tåg men behöver hjälp till och från tåget. Det är alltid lika spännande.
Jag skulle hämta min kund i väntsalen på Degerfors station och hjälpa honom på tåget till Flen. Se till att han kom i rätt vagn och på rätt plats. Det är ju inga större probelm kan man tycka, men icke sa nicke. Det kan bli hur tokigt som helst. För den som åker tåg är det allmänt känt att tåget bara står så länge på statonen att alla resande hinner på och av det samma. Sen bär det iväg igen. Har man då otur så hinner man som ledsagare inte av tåget innan det sätts i rullning igen. Eftersom det är handikappade personer vi hjälper och dessa sällan rör sig speciellt kvickt har det hänt ganska så många gånger att mina kollegor fått gjort en ofrivillig tågresa. Vid något tillfälle har dessutom kollegans taxibil stått kvar på stationen olåst med både nyckeln i tändningslåset och plåboken i dörrfickan.
Jag är nu mycket medveten om vad som kan hända och vet att man innan man hjälper kunden måste få kontakt med konduktören och meddela att man vill hinna av tåget igen. Men lite pirrigt kändes det allt, och den här gången gick det bra.
Senare denna dag fick jag hämta på konditoriet i Degerfors. En dam som endast talar tyska kommer ut till mig och försöker få mig - som aldrig läst en rad tyska - att förstå något om sin man och en parkerad bil. (Teckenspråk funkar bra till viss del) Jag försöker med engelska men hon skakar bara på huvudet. Efter en stund kommer ägaren till konditioriet ut och förklarar för mig att jag ska köra till Källensgatan 13 och paret ska följa efter i sin bil eftersom dom inte hittar dit. Tack att det finns andra som förstår sig på tyska. Sagt och gjort. Damen sätter sig i taxin hos mig och hennes man följer efter i bilen. Väl framme på Källensgatan 13 skakar bara damen på huvudet. Något är fel. Hon babblar på på tyska, jag försöker med svenska och engelska. Ingen fattar något.
Det roliga i den här situationen är att man av någon anledning får för sig att om man talar sakta på det för den andre obegripliga spårket så kommer det fungera. Det gör det ju inte. Så där sitter vi, damen och jag, hon talar tyska i slowmotion och jag en blandning av svenska och engelska på ett övertydligt och välartikulerat sätt. Ingen fattar nåt!
Hur som helst så efter en stund ber jag damen skriva på en lapp, namnet på personen dom ska hälsa på. Jag får tillbaka lappen och där står något med snirklig skrivstil som för mig är helt oläsligt. Jag textar under och tittar frågande på henne. Nä, jag har stavat fel. Hon tar tillbaka lappen, skriver vännens efternamn igen och nu ser jag vad det står.
Jag ringer upp växeln och ber dom söka på eniro. Ingen träff. Jag ringer upp min stationschef som känner alla i Degerfors och jo då, han känner till den släkten men är frågande till om dom verkligen bor på Källensgatan. Damen har nu skrivit ner adressen dom ska till på lappen. Källensgatan 61! Jag fortsätter mitt samtal med stationschefen och vi konstaterar att det finns ingen gata i Degerfors som har så högt nummer. Jag avslutar samtalet, vänder mig till damen, rycker på axlarna och skakar på huvudet. Jag kan inte hjälpa henne. Då börjar hon gråta! Hon babblar för mig helt osammanhängade men nämner Khil och Göteborg och jag gissar att hon försöker säga mig att dom rest långt och nu är framme men inte kommer hitta sin vän. Vad gör man? Hon pekar på taxametern och säger euro. Jag har inte mage att ta betalt eftersom jag inte har kunnat hjälpa henne utan slår ut ett kvitto på noll kronor och ger henne det. Hon tackar mig och fortsätter gråta.
Men just som hon ska kliva ur bilen, samtidigt som hon babblar på med sin man som tålmodigt väntat utanför, hör jag henne säga namnet Adolf. Jag stoppar henne, tar fram lappen igen och skriver Adolf. Hon nickar. Jag tänker att det kan ju inte finnas så himla många Adolf i Dergerfors så jag ringer växeln igen och vi gör en ny sökning på Eniro. BINGO! Det finns en Adolf i Degerfors. Han har ett efternamn som påminner om det damen skrivit på lappen och han bor på Källensgatan 13!!!! Där vi ju stått hela tiden!
Jag pekar på huset och försöker vara så övertygande jag kan. Damen skiner upp och babblar med sin man och slänger till mig 100 euro. Jag skakar på huvudet. Inte har jag växlen på den. Jag tar fram det gamla kvittot och visar att resan endast gick på 127 kronor. Hon fortsätter babbla med sin man som efter en stund får fram sin plånbok. Jag fick 150 kronor och alla var nöjda och glada.
Så även om det var en dåglig dag med lite körningar så var den på något sätt ändå rolig.
