Spontanitet
Jag har alltid haft en viss förkärlek för spontana människor. En del kan verkligen säga och göra vad som faller dem in just för stunden. Detta gäller kanske i synnerhet barn och gamla. Jag har haft fel på bilen de senaste veckorna. Den har varit inlämnad på verkstad ett antal gånger men man lyckats inte hitta felkällan. Felet är att den dundrar och låter något förfärligt på tomgång. För övrigt går den bra så vi har kört på i väntan på att verkstaden ska komma på vad det kan vara för fel.
Mina skolbarn som jag kör dagligen har uppmärksammat detta och vräkt ur sig saker som:
- Din bil låter som grannens traktor.
- Mimmi vet du vad? Det är något fel på din bil.
Eller:
- Ska inte du byta bil snart?
Ungar är för sköna! Det blir så härligt när de säger sådana där saker. Man ler lite extra efter de skjutsarna.
Men häromdagen blev jag lite mållös. Jag skulle hämta en äldre dam på Letälvsgården. Hon satt snällt på en stol i entrén och väntade på mig. Bredvid henne satt en herre av typ samma årgång. Jag går in och frågar om frun har lust att ta en tur med mig, varpå mannen säger:
- Är det där taxichauffören?
Väluppfostrad som jag är svarar jag vänligt att ja, det är det.
- Det var inte mycket till chaufför, liten och mager.
Jag tar det som en komplimang och funderar stark på att lägga ner alla mina bantningsförsök.
