TAXISNACK

Visst har man kört en och annan kändis, och visst lägger man oftast sådana körningar på minnet. Men min uppfattning är nog att de flesta känsidar, i alla fall de jag har kört, är ganska blyga och inte säger så mycket, sätter sig ofta i baksätet och säger inte mer än nödvändigt.

Men undatag finns. En soilg eftermiddag fick jag en hämtning på Stora Hotellet i Örebro. Just denna dag var jag på ovanligt bra humör och hade varit lite sprallig mest hela dagen. Jag kliver ur bilen framför hotellet för att möta upp kunden och får i sista stund se att det är Jan Johansen. Det här var alltså på sommaren samma år som han var med i Melodifelstivalen med låten Se på mig. Av någon konstig anledning - eller kanske just för att jag var så spralig den dagen - kläcker jag ur mig:

- Nä men, det är ju du. Hej! (Pinsamt jag vet) Men han ler tillbaka och hälsar glatt på mig.

När vi stuvat in packningen i bilen och Jan Johansen och hans kvinnliga sällskap satt sig i baksätet frågar jag som vanligt vart de önskar åka. Centralen. (En superkort skjuts som på den här tiden säkert inte gick på mer än 50 kr.) Eftersom jag insett att jag redan gjort bort mig så for själva fan i mig och jag tänkte att det är lika bra att göra bort sig lite mer. Dom frågade mig om det var långt att åka. Jag svarade:

- Nä, det är bara en liten bit, och om du sjunger för mig så bjuder jag på resan.

Tack vare att jag var lite halvtokig den här dagen fick jag en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Jag hade Jan Johansen sjungandes Se på mig i min taxi, hela vägen till centralen. (Han hann nästan sjunga hela låten.)

Väl framme ville dom betala men naturligtvis så bjöd jag på resan! Sagt är ju sagt och som min pappa sa till mig efteråt när jag berättade vad jag varit med om:

- Det är nog det sämsta gage han har fått någon gång!